Alla pengar gick till droger.

Han var hemlös, konstant påtänd och överdoserade flera gånger på jobbtoaletten. I dag är Abdallah ”Abbe” Amairi förtroendevald och psykosocialt ombud på Seco Tools i Fagersta.

– Drogerna var det enda jag hade, säger han.

Här kan du lyssna på en AI-genererad uppläsning av artikeln:

En vinterdag för 20 år sedan tar Abbe en promenad med familjens hund. Snön täcker marken och musiken pumpar i öronen. Hunden får plötsligt syn på något i skogen. Han drar så hårt i kopplet att Abbe ramlar och slår i axeln som går ur led. På sjukhuset skriver läkaren ut läkemedlet Tramadol, en syntetisk opioid, till då trettonåriga Abbe.

– Jag kommer ihåg att jag sa till mamma i bilen när vi körde från sjukhuset, att det var den bästa kicken jag någonsin fått. Jag älskade det, säger Abbe.

Börjar missbruka amfetamin som 16-åring

Åren efter axelskadan är fyllda av en jakt på drogen, och kicken.

När Abbe är sexton år börjar han missbruka amfetamin. Det blir starten på ett missbruk som totalt tar över Abbes liv. Han knarkar sig genom sin skolgång, anställningar, sin flickväns graviditet och de första åren av sin sons liv.

Abbe har länge känt sig utanför, saknat en gemenskap. Missbruket under skolgången beskriver han som ett rop på hjälp.

– Jag kände mig sviken av vuxenvärlden när ingen lärare reagerade på mitt beteende, säger han.

Den enda lojalitet han kände var hos vännerna som också knarkade eller var kriminella. Och i över ett decennium kom Abbe undan med sitt missbruk. Ingen visste förutom vännerna och hans bröder, som också knarkade. Och vägen till att bli ren skulle bli krokig.

– Jag förlorade min familj, hade inga bra vänner, bara skulder. Drogerna var det enda jag hade kvar, och det jag hade valt framför allt annat. Det var därför jag hade så svårt att sluta.

Överdoserade på jobbet

2019 börjar Abbe arbeta på Seco Tools i Fagersta, som syningsoperatör. Där fortsätter han att missbruka, är hemlös och bor hos kompisar, ibland i bilen. När kollegorna går till matsalen går Abbe till sina knarkgömmor. Många gånger har han legat knockad på golvet, kramandes toaletten, när han överdoserat.

Men han är alltid välkammad och nyduschad på jobbet, och ingen misstänker något. Tills han en dag somnar på ett kvartalsmöte. Kollegorna försöker väcka honom, men Abbe är utslagen. Okontaktbar. Efter 14 dagar av knarkande är han en levande död.

– Jag märkte att något inte stod rätt till när vi hade våra samtal, förstod att han hade svårt med sin psykiska ohälsa. Men på kissprover blev han alltid godkänd, och han var alltid ren och fräsch, säger Johan Nises, vice ordförande i fackklubben på Seco och rehabiliteringsansvarig.

Efter att Abbe däckat på kvartalsmötet råder det inte längre någon tvekan om hans missbruk. Men till en början är det ingen som förstår hur allvarligt det är, och de första åtgärderna biter inte. Abbe knarkar sig genom rehab på öppenvården och fejkar urinprov efter urinprov.

– Det hade gått så långt, han kunde lura vem som helst, säger Johan Nises.

Seco Tools ville stoppa rehabilitering

Innan han hamnar på sitt första internat, Malingsbo, är Abbe med om en allvarlig bilolycka. Han bryter ryggen på fyra ställen och hamnar på sjukhus i flera månader. Sjukhuset visar sig vara en frizon, ett tag i alla fall. Där finns inte missbruket, och all fokus ligger på hans fysiska rehabilitering.

Men Abbe får men för livet. Han har kateter och känselnedsättningar. Eftersom han blir förlamad höften och nedåt efter operationen tror han att han ska sitta i rullstol tills han dör.

När han är färdig på internatet fortsätter Abbe att missbruka. Men företaget får nog, sätter ned foten och vill till en början ge upp rehabiliteringen. Men Johan Nises ger inte upp. Efter hårda förhandlingar mellan facket och företaget beslutar de att skicka Abbe till behandlingscentret Korpberget.

– Det är slutstationen. Klarar man inte att bli ren på Korpberget så…säger Johan Nises.

Hittade gemenskap på behandlingshemmet

Vad Abbe inte vet då är att den gemenskap han letat efter i hela livet skulle finnas på en ö utanför Kramfors. På Korpberget känner han sig som en i gänget. De intagna, gamla narkomaner och kriminella, tar hand om varandra. Det är tufft, men det är tuff kärlek.

– De var hårda killar som egentligen var mjuka. De hade också drömmar som plockades från dem. På grund av egna val, men också situationer de var i, säger Abbe.

I dag går han fortfarande på NA-möten, till terapi och är diagnostiserad med PTSD efter olyckan. Men han har sin son varannan vecka och har vunnit tillbaka förtroendet från sonens mamma.

Är psykosocialt ombud

Ett år efter Korpberget ville Abbe ge tillbaka, till facket och företaget, för det stöd han fått under sitt missbruk. Han ville starta en NA-grupp på Seco, men för få ville vara med. I stället skapades en ny roll som psykosocialt ombud till Abbe efter att han blivit förtroendevald.

– Det finns alltid en anledning till att någon missbrukar. Och jag tycker om att hjälpa människor. Jag har inga lösningar, men en lösning kan vara att bara sitta och lyssna. Då kan processen börja.

– Om det inte vore för facket och Johan, som orkade driva mitt fall så långt, hade jag varit död idag, säger Abbe.