Gubben på uteserveringen glor ögonen ur sig när vi passerar förbi. Fotbollssupportern börjar mumla om al-Qaida med tydlig adress till oss som sitter mittemot i tunnelbanan. Och för en del småbarnsmammor är det inte alls självklart att min dotter ska få vara med i lekparken – tills de förstår att hon är adopterad, inte invandrare eller flykting. Då kommer saken plötsligt i ett annat läge.

Ännu 2013 frodas rädslan för det okända. Mer eller mindre tydligt ligger smygrasismen och pyr med blickar, kommentarer och dåliga skämt som uttryck.

Redan 1965 höll Olof Palme ett radiotal om synen på invandrare i det nya globala samhället som Sverige var på väg att bli.

Delar av talet användes av The Latin Kings på plattan Mitt kvarter 2001:

Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt. En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvaliteter att göra.

Nu har vi folkvalda som pratar ett helt annat språk. Desto viktigare då hur vi medborgare 
bemöter varandra.

Som balladen Sverige av Kent med Jojje Wadenius på gitarr.

Duka din veranda till fest
För en långväga gäst
I landet lagom är bäst
Vi skålar för en midsommar till
Färsk potatis och sill
Som om tiden stått still
Välkommen, välkommen hit
Vem du än är
var du än är

Låten är så sann som vi vill att den ska vara.

Timbuktu och Promoe är inte lika finstämda i Ge oss Sverige tillbaka.

Så jävla ologiskt och ogenomtänkt
Som om ni hade patent på vad som kallas svenskt
Svenskhet förändras ständigt och jämt
Och har gjort så, ända sen den dagen Sverige fick en gräns.

En klassiker som If You Tolerate This Your Children Will Be Next (för övrigt den längsta låttitel som toppat Englandslistan) med Manic Street Preachers kan få en att tänka till över sitt eget ansvar. Att våga markera mot en unken människosyn är ibland svårt – men alltid viktigt. Om vi inte tar diskussionen med dem som delar upp befolkningen och ställer olika grupper mot varandra kan vi aldrig nå varandra. Eller komma framåt.

Och inför nästa riksdagsval är det bara att ta den framlidne bluespianisten Albert Luandrew på orden: Be Careful How You Vote.