Ledarkrönika När människor stängs ute ur gemenskapen börjar fördomarna att gro. Därför måste alla människor bjudas in i samtalen, även om kräver lite ansträngning. Jeanette Herulf minns en döv man på en industri i södra Sverige och tänker på likheten mellan honom och alla dem som ännu inte fått lära sig svenska.
Mannen satt alltid själv vid fikarasterna. Han och en kopp kaffe vid en tyst maskin. Han hade slutat fika med de andra för att han var döv. Det var länge sen det började kännas meningslöst att försöka hänga med, skrev han i sitt block till mig. Han förstod att samtalen ibland handlade om människor som tyckte annorlunda, som såg annorlunda ut. Som fått sina jobb på suspekta villkor.
Jag tänkte på den döva mannen många år senare. Jag var nyinflyttad i en liten, välmående stad. Någon sparkade på min fot under restaurangbordet. Min vän spände ögonen i mig och viskade att ”mannen bredvid dig låter alltid så där när han fått i sig några glas, bry dig inte”. Det gjorde mig än mer förbannad. Jag höjde rösten, vände mig mot bordet bredvid och frågade vad mannen egentligen visste om Afghanistan och planerna på att öppna en flyktingförläggning i den lilla staden.
Volymen sänktes en aning i den stimmiga krogen. Kommunalrådet satte ölen i halsen, hotellägaren tittade ned i golvet, byggherren fick en hostattack och den populära läkaren reste sig upp och gick mot toaletten. Jag menar, det behöver inte vara ett fikarum på en industri där fördomarna, bristen på kunskap florerar.
Som i reportaget Kampen om fikarummet. Där handlar snacket ibland om ”svartskallar, blattar som tar andras jobb”. Nu läser jag också i Dagens Arbete om Obos husfabrik i Myresjö. Där jobbar, förutom svenskar, somalier, syrier, afghaner. Efter ett tag uppstod ”negativt prat i lunchrummet”.
En del av de nya kunde inte språket, vilket var helt fel enligt vissa arbetskamrater. Man anlitar inte folk som inte kan svenska. Sagt och gjort. En språklärare anställdes som pluggar svenska med dem som behöver. Stämningen har blivit betydligt bättre. Språket är jätteviktigt, en inkörsport till ett jobb och till hela det svenska samhället, tycker produktionschefen.
Åter till den döve mannen. Kanske hade han lämnat sin maskin om han jobbat på Obo. Fikat med de andra om han blivit inbjuden. Han kände sig utanför eftersom han inte kunde språket. Om han deltog skulle det ta längre tid att förklara saker, folk skulle tvingas använda ett skrivblock ibland. Anstränga sig, försöka förstå teckenspråket och det som är annorlunda.
