Det blev för mycket. Hjärnan kokade av intryck. Lugnet kom med en bit lövträ i ena handen och en täljkniv i den andra. Skärmdrogen hade fått konkurrens.

Ni vet hur det är. Man kommer på sig själv med att meningslöst skrolla i telefonen eller sitta och leta serier på Netflix. När man egentligen borde göra ingenting. Eller åtminstone något som inte bombarderar hjärnan med intryck.

Mitt uppvaknande kom för ett drygt år sedan. På framsidan av huset hade en vedklabbe rasat ner från vedhögen. Tog upp den i handen och skulle lägga tillbaks den i stapeln när jag fick ett infall och gick in och letade upp den där täljkniven jag köpt några år tidigare.

Jag var helt okunnig. Träbiten var torrt körsbärsträ. Stenhårt. Innan jag nått halvvägs med den tänkta smörkniven kom blåsorna i handen. Men det gjorde inget. Jag hade berikats med ett inre lugn.

Jag var fast. Började läsa på. Slöjd med handverktyg blir så mycket enklare i färskt trä. Det ledde till vandringar i skogen i jakt på rätt ämnen. Skogsturerna kom att bli ytterligare kontemplation.

Nu kommer min inspiration främst från far och son Sundqvist; Wille och Jögge är två legendarer i slöjdsammanhang. Med kniv och yxa som främsta redskap skapar de fantastiska träföremål. Båda har skrivit böcker som tar upp täljgrepp och andra tekniker liksom val av träslag och verktyg. En annan favorit är britten Barn the spoon. I unga år vandrade han runt och bodde i skogar samtidigt som han täljde träskedar som såldes på gatan.

Gemensamt för alla tre är att de föredrar handverktyg framför maskiner. Själv får jag ofta frågor om varför jag inte svarvar eller borrar upp urgröpningen till en kåsa eller slev.

Varför jag kämpar med skedkniv eller skölp. Svaret är enkelt. Det är processen fram som bjuder på utmaningen. Utmaningen att låta något ta tid. Motsatsen till ett av vårt tidevarvs mest slitna uttryck: ”Jag har inte tid.”