Vedspisar och pinnstolar. De fanns där i stugorna, till synes självklara inslag bland trasmattor och kopparkittlar. Men ingen har berättat deras historia – förrän nu.

Bakom vedboden låg den, bland ris och under lager på lager av löv som förmultnat under årtionden. En stor vedspis som kastats ut på vedbacken av torpets förra ägare för en sådär femtio år sedan.

Den såg inte mycket ut för världen, anfrätt av decennier av snö och regn. En spricka letade sig fram genom ugnens översida. Jag tog den till en bekant som renoverar vedspisar. Han sa: Jag lovar ingenting, den ser för anskrämlig ut.

Några veckor senare var den klar. Efter sandblästring och svärtning såg den ut som en ny. Firmanamnet blänkte i tydlig relief: Skoglund & Olson Gefle. En av alla de tillverkare av vedspisar som firade sin storhetstid för drygt ett sekel sedan. Ankarsrum, Bolinders, Husqvarna, Näfveqvarn och Norrahammar var andra kända namn på spisar som baxades in i stugorna när landet slutade tillaga maten över öppen eld.

Många skäl fanns att ersätta den öppna härden med den bränslesnålare vedspisen. Skogsskövlingen runt de kolslukande järnbruken drev på utvecklingen. Det gällde att hushålla med veden.

Peter Edvinsson, journalist, författare och vedspisentusiast berättar när vedspisen, den slutna härden, gjorde stugorna både varmare och mer hälsosamma. I boken Elda i vedspis – en bibel för dig med köksspis, kamin eller kakelugn (Pug förlag) ger han tips på hur man ska elda, vilken ved som är bäst och dessutom hur man lagar mat på vedspisen. Allt man kan behöva veta om drag, ventiler och spjäll.

Vedspisen är svensk industrihistoria. I Sverige fanns som mest ett femtiotal spisgjuterier innan elektriciteten och gasen blev dem övermäktiga. Just Skoglund & Olson, som fyller mitt torp med sprakande, trivsam värme, höll ut längre än de flesta. Dess gjuteri såg sin sista smälta 1968.

I dag återstår, enligt Edvinsson, en enda tillverkare av vedspisar: Idun, som sedan 1980-talet görs av Josef Davidssons i Reftele.

Precis som vedspisen är pinnstolen ett stycke svensk inrednings- och industrihistoria. Mats Palmquist är journalisten och grafiska formgivaren som intresserat sig för pinnstolar i trettio år, alltsedan han upptäckte vilka fynd han kunde göra på olika loppisar.

Nu sammanfattar han sina rön i ett mindre praktverk, Träsmak (Historiska media). En välmatad, bildrik bok om pinnstolens svenska historia, om formgivare, snickerier och om olika typer av stolar.

Bland annat tar han oss med till Sveriges första stolfabrik, i småländska Hagafors (nedlagd på 1960-talet). Här möter vi en av de hantverksskickliga snickeriarbetare som faktiskt tillverkade stolarna. Alvin Leo, som började i snickeriet som 13-åring, berättar hur ett par längder uppkapad björk kan förvandlas till sittriktiga, vackra pinnstolar.