Bin är Kenneth Ungers passion. Men med ett stick kan det sluta riktigt illa. Därför är medicinen alltid med i fickan när honungen ska skördas.
[caption id="attachment_74973" align="aligncenter" width="1100"]
Kenneth Unger. Foto: Lina Larsson[/caption]
Kenneth Unger
Ålder: 53 år.
Arbete: Berry Superfos AB där han också är huvudskyddsombud.
Främsta bisyssla: Yrkesbiodlare. Driver Läckö Honung sedan tio år tillbaka.
Framtid: Tanken är att kunna leva på biodlingen.
Bin: Väldigt snälla. Sticker av rädsla eller om de utsätts för skarpa dofter som parfym eller alkohol.
Smaktips: Citronhonung på salta kex och limehonung på grillade revben.
Här berättar han om …
Hur intresset väcktes
Som liten fick jag hjälpa vår granne att veva honungsslungan och för det fick jag tolv burkar honung.
Jag älskade att ha honungen på nybakat bröd. Många år senare såg jag och pappa att det var folk inne i hans gamla barndomshem. Vi gick in.
Där satt biodlare som hade gjort huset till en biodlingslokal. De bjöd oss på kaffe och där väcktes mitt intresse för biodling. Jag började läsa på i varenda bok som fanns.
Att vara allergisk
Jag är allergisk mot både bin och pollen. Så det rinner i ögonen och snuvar i näsan under sommaren.
Det kan vara lite svårt ibland men jag har alltid med mig kortison, telefon, vatten och autoinjector om det skulle hända något.
Jag ser också alltid till att sista samtalet i telefonloggen är hem, så det ska vara smidigt att ringa om någonting händer. Om jag ringer har det troligtvis hänt något.
Tjusningen med biodling
Till en början gillade jag mest att gulla med bin och producera honung. Sedan övergick intresset mer till hur jag skulle kunna sälja min produkt. Jag började nätverka, vilket var oerhört kul.
Det har i sin tur lett mig in på andra intressen. Exempelvis medeltidsmarknader där jag också kan sälja honungen och andra saker som godis, mandel och lokal raps från gården där mina bin bor.
