DEBATT Las, pensionen och strejkrätten. Politikerna är beredda att offra våra fackliga rättigheter i ett maktspel med varandra. Vi måste angripa detta med alla medel vi har, skriver Jasmin Cosic på IF Metall i Östergötland.
Om skribenten
Jasmin Cosic är ordförande för IF Metall Östergötland
Allt står på spel. Arbetstagarnas position på arbetsmarknaden behöver stärkas, men nu angripas i stället flera av grundvalarna för ett fritt och välorganiserat arbetsliv.
Det pågår en attack på vår anställningstrygghet.
Det finns det en bred majoritet i riksdagen som vill förändra och försämra när det gäller fackliga rättigheter. Innan valet fanns löften, men med resultatet för ögonen så gällde bara makten. Resultatet, januariöverenskommelsen mellan S, MP, C och L, innehåller flera betydande reformpunkter på arbetsmarknadsområdet.
I fokus för debatten finns las, där en reform aviserats med bland annat tydligt utvidgade turordningsregler, ökad flexibilitet och lägre kostnader vid uppsägningar. Syftet i stort är att öka företagens flexibilitet, samtidigt som medarbetares behov av trygghet i arbetslivet inte alls tillgodoses i samma utsträckning.
Uppgörelsen på arbetsrättsområdet innebär, om den blir verklighet, att las ”ändras genom tydligt utökade undantag från turordningsreglerna”. Förslag ska också läggas på ändringar som ger ”lägre kostnader vid uppsägningar”.
Enligt överenskommelsen ska dock även rättssäkerhet och skydd för chefers godtycke upprätthållas. Därför är det viktigt att IF Metall är med vid förhandlingsbordet i stället att sitta vid sidan om. Facket kan bästa fall komma starkare ut ur detta, om vi sluter upp och lyckas driva igenom arbetarnas bästa i las-förhandlingarna, och även i de frågor som rör a-kassan.
Vi ser i dag en extrem fientlighet mot facket från högerkanten, och måste aktivt försvara den svenska modellen gentemot politiken.
En annan attack sker mot våra pensioner.
Nästan alla riksdagspartierna kom överens om att höja den allmänna och lägsta pensionsåldern från 61 till 64 år. Svensk Näringsliv jublar! Man blir nu tvungen att jobba fram till 67 år. Pensionen kopplas till medellivslängden, så att pensionsåldern kan höjas ytterligare. De vill att vi ska arbeta tills vi dör.
Produktiviteten har ökat avsevärt men vi som arbetar får varken sänkt arbetstid eller högre löner som står i relation till den ökade produktiviteten. I stället höjer man pensionsåldern.
Staten har råd att stödja kapitalet genom olika åtgärdspaket och genom att spela bort våra pensionspengar på aktiemarknaden. Allt detta ska vi i arbetarklassen stå för, med höjd pensionsålder och minskade pensioner.
En tredje attack sker mot strejkrätten.
Strejkrätten är det yttersta verktyget för fackliga organisationer att hävda arbetstagares rättigheter. En inskränkning av strejkrätten är ett ensidigt stärkande av arbetsgivarsidan.
Strejken är ett verktyg för att förbättra dåliga arbetsvillkor och vi vill snarare se att strejkrätten utvecklas. Det är sorgligt att se en socialdemokratisk regering kapitulera från sina tidigare ideal och sorgligt att se fackföreningar agera i strid mot sina egna medlemmars vilja.
Den politiska arenan i Sverige är förändrad och politikerna är beredda att offra våra fackliga rättigheter i ett maktspel med varandra. Men det är inte försent. Det är trots allt vi som väljer politikerna inte tvärtom. Alltså måste vi delta i de förhandlingar som rör våra villkor, överallt där de sker runt omkring oss.
Och, framför allt, tänka en gång till innan vi går och röstar. Politik handlar inte bara om invandring, eller hur?
