REPLIK Det är glädjande att M har börjat tänka om kring arbetskraftsinvandringen. Men om M och SD på riktigt vill göra krafttag mot brottsligheten borde de släppa den fixa idéen om att underminera de fackliga regionala skyddsombudens roll, skriver LO:s ordförande Susanna Gideonsson.
Om skribenten:
Susanna Gideonsson är LO:s ordförande.
Det är välkomnande att Moderaterna och Sverigedemokraterna menar att de vill bekämpa arbetslivskriminaliteten, men trovärdigheten i deras engagemang är lågt.
M och SD för en politik som vi vet försvårar kampen mot arbetslivskriminaliteten. De är nöjda med att de röstade ned förslaget att regionala skyddsombud skulle få utökad tillträdesrätt, menar att kritiken mot avregleringen av välfärden är ”missriktad” och porträtterar sig själva som blåslampan för en skärpt arbetskraftsinvandringspolitik. Hur mycket man kan man lura sig själv?
M och SD försöker knipa politiska poäng genom att närma sig Socialdemokraternas linje mot arbetslivskriminalitet. Det är fullt begripligt, då arbetslivskriminalitet är en fråga som upprör många väljare, inte enbart inom LO-förbunden. Men då kan det vara på sin plats med en rättvisande historisk tillbakablick.
Ända fram till i fjol har M vägrat att medge att reglerna kring arbetskraftsinvandring lett till arbetslivskriminalitet, trots att de har kunnat ta del av hundratals hårresande historier om hur arbetskraftsinvandrare har missbrukats som slit- och slängvaror i olika typer av kriminella upplägg. Det gläder att M nu åtminstone har börjat tänka om lite här, vilket vi dessvärre inte kan säga om Centern eller Liberalerna.
Både SD och M röstade ned regeringens förslag att regionala skyddsombud skulle få utökad tillträdesrätt. Kritiken från höger om att skyddsombuden har koppling till facket är direkt löjlig. Att de regionala skyddsombuden har en facklig koppling är logiskt. Det handlar om makt.
När du driver arbetskamraternas rätt till en säker och bra arbetsmiljö gentemot arbetsgivaren är det en trygghet och säkerhet att ha en stark facklig organisation i ryggen. Annars kastas vi tillbaka till tidigt 30-tal då skyddsombud inte hade fackliga organisationer i ryggen och knappt några ärenden drevs.
Därefter knöts skyddsombuden de fackliga organisationerna och fick ett stärkt repressalieskydd och resurser att kunna driva arbetsmiljöärenden. SD och M förordar ett alternativ från 30-talet som inte fungerade och skrotades för att skapa ett arbetsliv där arbetare själva fick ett ökat inflytande över sin arbetssituation.
Med fler regionala skyddsombud ökar möjligheten för myndigheterna att få tips på vart arbetslivskriminaliteten gror. En kriminalitet som göder den organiserade kriminaliteten. Om M och SD på riktigt vill göra krafttag mot brottsligheten borde de släppa den fixa idéen om att underminera de fackliga regionala skyddsombudens roll. Vad är egentligen viktigast just nu? Att få stopp på arbetslivskriminaliteten eller att angripa facken och skyddsombuden?
