Tidigt på tisdagsmorgonen ringde kyrkklockorna i Tidaholm till minne av alla de kvinnor och barn som omkom i branden på tändsticksfabriken Vulcan för exakt 150 år sedan.

Nu hedras offren med ett minnesmärke.

Branden bröt ut en råkall februarimorgon 1875. Klockan hade nyligen passerat sex och inne i tändsticksfabrikens dunkla och dragiga packningssal hade dagens första skift just gått på. Fattiga unga kvinnor – flera av dem bara barn – som hade till uppgift att snabbt fylla askar med tändstickor under sträng bevakning. Tolv timmar om dagen, sex dagar i veckan.

Lönen var förstås usel och jobbet förenat med stora hälsorisker. Flera kvinnor insjuknade till exempel i fosfornekros, en skelettsjukdom som ledde till att de tidigt tappade sina tänder. Vissa blev till och med tvungna att operera bort hela underkäken. Operationer som kunde sluta med döden.

Exakt hur branden uppstod denna februarimorgon är ännu inte helt klarlagt. Det mesta tyder dock på att en av arbetarna – en flicka från Motala – råkade skaka till en färdigfylld ask för häftigt och hårt, varpå asken med de lättantändliga stickorna fattade eld.

Reflexmässigt och desperat kastade hon då ifrån sig asken. Inte i tunnan med vatten som stod i salens mitt och som var avsedd att användas vid just sådana här tillfällen, utan bland högarna av stickor som ännu inte hade packats.

Elden spred sig sedan blixtsnabbt och hade snart förvandlat den 16 meter långa träbyggnaden till ett brinnande inferno. De drygt 70 arbetare som fanns i lokalen rusade då i fullständig panik mot den enda utgång som fanns till buds – en dubbeldörr i byggnadens ena ände.

Men där tog det stopp. Den dubbeldörren gick nämligen bara att öppna inåt, inte utåt, och när de ångestskrikande och skräckslagna arbetarna nu tryckte på så blockerades den i stället. De var fast, kom ingenstans.

Den värsta industriolyckan i Sverige någonsin: ”Gråtande och förtvivlande”

Totalt skulle 46 kvinnor och barn dö i branden, den värsta industriolyckan i Sverige någonsin. De yngsta var inte mer än elva år gamla. Senare samma morgon började kista efter kista snickras, samtidigt som en av räddningsarbetarna – en ung plåtslagare vid namn Otto Bengtsson – gick runt den ännu rykande lokalen.

”Det var en fruktansvärd syn” skulle han 50 år senare berätta för Västgöta-Bladet och mindes vidare:

”Utanför fönstren gingo de anhöriga till de döda gråtande och förtvivlande, bedjande och ropande om att få komma in, men det fingo de ej.

Omkring 5 000 sörjande närvarade vid begravningen som ägde rum intill Tidaholms kyrka helgen efteråt.

Den här veckan, 150 år senare, arrangerar Tidaholms Museum och Svenska Kyrkan i Tidaholm en minnesdag samt en rad föreläsningar som handlar om den ödesdigra branden. Syftet är att hedra offren, men också lyfta de framsteg som har gjorts vad gäller arbetsmiljö, säkerhet och barnarbete under dessa 150 år.      

Arrangemanget startar med klockringning i Tidaholms kyrka klockan 06:15 på tisdag morgon.

Mästersmeden Claes Magnusson, 80, har fått i uppdrag att formge och smida ett verk till minne av de omkomna.

– Man kan ju bli gråtmild bara man tänker på det, säger han. Stackars, stackars människor. Som inte kunde ta sig ut. Och barn dessutom… Nä, det måste ha varit fruktansvärt!

Minnesverket kommer att prydas av 46 mässingsskyltar, med namn och födelseår på alla som dog i branden. Monumentet ska placeras på Tidaholms kyrkogård, där en obelisk står sedan tidigare.