Livet efter Northvolt Arvid Öhgren byggde den gröna batterifabriken som slutade i katastrof.
Med sig ner i fallet tog bolaget hans arm och arbetskamrat.
För Dagens Arbete berättar Arvid om livet efter konkursen.
”Satan vad det smattrade i telefonen dagen då Northvolt gick i konkurs. Jag fick så många sms, mejl och missade samtal. Det var tv, radio, tidningar – även amerikanska Wall Street Journal ville ha en intervju med mig. Jag svarade bara några och sa att jag tyckte att det var tråkigt med konkurs, men ganska väntat.
Redan då jag själv jobbade på Northvolt, före olyckan, så tänkte jag att det här kommer nog inte gå så bra. Jag upptäckte att det inte var som på andra arbetsplatser, utan det var långa led med underentreprenörer, och lite rörigt.
Jag har tidigare sagt att om det inte skulle bli något av Northvolt skulle det kännas som att allt var förgäves, att jag förlorade armen förgäves. Nu blev det så. Samtidigt kunde det ha varit ännu värre. Jag kunde också ha dött, som min arbetskamrat Dan.
Det har gått över två år sedan olyckan, jag trodde robotarmen skulle hjälpa mig men jag tycker att den mest krånglar. Den griper inte som den ska och jag har skickat den på service, men problemen fortsätter.
Läs mer
Ett år efter olyckan på Northvolt: ”Det känns som jag förlorade min arm för ingenting”
Arvid, 23, skadades allvarligt på Northvolt i Skellefteå Nu har han fått sin robotarm
När jag ramlade på en fotbollsträning bröt jag axeln och då blev robotarmen ännu jobbigare att ha på, det gjorde för ont. Jag hade den inte heller när jag sprang Stockholm maraton i somras. Jag hade bestämt mig för att spurta sista sträckan inne på Stadion, men missbedömde längden och fick kramp innan målgången, men trots det tog jag mig i mål.
Nästa vinter ska jag åka Vasaloppet, då kanske jag kommer att ha min robotarm. Vi får se. Jag hade tänkt lära mig att knyta skorna med en hand, men slet bort snörena i stället, det går lika bra utan, jag klarar mig.”
