Kraven är lägre än i den förra avtalsrörelsen, då facken krävde 4,2 procents löneökning på ett år. Märket landade då slutligen på 6,4 procent totalt över två år, vilket motsvarar ett genomsnitt på 3,2 procent per år.

Enligt IF Metalls ordförande Marie Nilsson är kravet resultatet av ”en sammanlagd bedömning av prognoser och omvärlden”.

– Vi ska ta ut bästa möjliga. Det innebär att vi ska ha reallöneökningar och fortsätta bygga ut arbetstidsförkortningen, samtidigt som vi behåller svensk industris konkurrenskraft och en hög sysselsättning, säger hon.

Inbakat i siffran 3,9 procent ryms också avsättningar till arbetstidsförkortning.

Facken vill dessutom se en låglönesatsning för LO-förbunden enligt en modell som kallas ”knäet” och som LO-förbunden enats om i sin avtalsplattform.

Den innebär att alla som tjänar mindre än cirka 31 300 kronor i månaden räknas som om de tjänade så mycket när lönepotten beräknas. Det innebär att varje person bidrar med minst 1 221 kronor till potten. Arbetsplatser med många lågavlönade får därmed mer pengar att fördela.

– Det kommer ge lite mer än märket till de som tjänar allra lägst, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson.

”Vi vill ha mer i plånboken till våra medlemmar”

Facken inom industrin beskriver en svensk industri som går allt bättre och menar att det finns utrymme för deras lönekrav. Arbetsgivarsidan är mer pessimistisk och menar i stället att det har varit ett par tuffa år.

Varför kan ni aldrig enas om hur industrin faktiskt går?

– Jag tror att vi är ganska överens. Men det är en del av argumentationen. Vi vill ha mer i plånboken till våra medlemmar medan arbetsgivaren vill ha mer till aktieägarna. Det är en klassisk intressekonflikt, helt enkelt.

Arbetsgivarsidan har flera gånger lyft fram konkurrensen från Kina som ett argument för att industrin inte klarar för stora löneökningar. Men den konkurrensen måste enligt Marie Nilsson mötas med satsningar, inte med återhållsamma löner.

– Teknikutveckling, digitalisering och kompetensutveckling. Det är bara så vi kan möta konkurrensen. Något annat vore att backa in i framtiden, säger hon.

För GS-facket har det varit många tuffa år. Krisen i byggbranschen har slagit hårt och många sågverk och trähusföretag har tvingats varsla och säga upp personal.

Men det beror inte på för höga löner, utan på att politikerna måste se till att få i gång bostadsbyggandet, enligt GS-fackets ordförande Madelene Engman. Kravet på 3,9 procent är inte ett problem.

– Vi behöver se till att Sverige tuffar och går. Då är det nödvändigt med högre löner med, så att människor vågar handla och konsumera.

Så industriarbetarna kan räkna med att få mer i plånboken nästa år?

– Vi kan aldrig vara säkra. Vi kan aldrig springa efter inflationen eller konjunkturen, utan behöver vara stabila i vår lönebildning. Och skicka signaler till Riksbanken att vi förväntar oss att de gör sitt jobb när det gäller det penningpolitiska, säger Madelene Engman.

Att det skulle vara en del av spelet att beskriva olika verkligheter håller inte Industriarbetsgivarnas förhandlingschef Per Widolf med om.

– Vi har hela världen som arena. Vi jobbar i global konkurrens, inte i skandinavisk, västeuropeisk eller ens europeisk.

Fackens krav på 3,9 procent kommer inte att vara bra för svensk industris konkurrenskraft, säger han.

– Jag konstaterar att det kommer att bli utmanande förhandlingar. Det är en bekymmersam nivå som anges.

Inte heller kravet på arbetstidsförkortning ser han som realistiskt.

– Det är helt fel väg att gå. Arbetstidsförkortning som sådan skapar inget värde, tvärtom bidrar den till att minska produktiviteten. Det är tillväxthämmande, skulle jag säga.