Här sitter jag och tuggar tuggummi som om livet hängde på det. Varför? Det ska jag gärna berätta.
Inför nyåret 2014/15 skickade jag ut en lika vårdslös som vågad utmaning till er, Dagens Arbetes läsare. Det var i varje fall så jag tolkade mina ord efteråt. När jag inte längre hade något val:
En skämtsam liten text som helhet, en som knappast skulle tas på allvar. Men. Några dagar efter publicering ramlade ett meddelanden ner från en viss Björn i Skövde. Och låt mig säga så här: Denne Volvo-arbetare var ingen rookie i sluta-snusa-sammanhang. Han hade försökt många gånger, och lyckats. Han hade ett batteri av metoder och tips.
Efter en mycket snabb överläggning med mitt, i det här fallet hårt försvagade – men i alla lägen bättre – jag, kom jag fram till att löftet gällde att pröva metoden. Det gällde inte att pröva den på stört. Tvärtom – jag hade året på mig. Någon gång före 2015:s utgång måste jag försöka sluta, annars skulle jag enligt det bättre jaget ”svika vad jag lovat 400 000 DA-läsare”.
Ni hör ju. Så gör man bara inte.
För att bespara er en del av de inte särskild hedervärda försöken att omförhandla den här insikten följer här en snabbversion av 2015:
Januari: Jag grubblar över den bästa tiden att sluta snusa. Kommer fram till maj. Sommaren på vänt, bara att jogga sig igenom abstinensen genom vårvackra elljusspår. Jag ska sätta ett datum som Björn har sagt, och förbereda mig mentalt:
”Intala dig själv att det inte finns någon återvändo till ditt gamla liv. Ta fram din hand och knyt den framför dig och se din styrka av järn.” Pratar rätt mycket och självsäkert med vänner om vad jag ska åstadkomma. I maj.
I maj: Vid närmare eftertanke kan jag inte fungera på jobbet utan snus. Men när semestern börjar…
Juni: Det är inte det att jag har glömt, snarare att jag tänker: ”Herregud, kan man få andas först? Vara lite ledig?”
Juli: Här är det mer: ”Förstöra både sommaren och semestern – rimligt?”
Augusti: Tillbaka på jobbet påminner okänsliga kompisar om ”i maj” vilket ju är oerhört oförskämt. Inser motvilligt att julledigheten nu är min enda chans.
December: Sätter ett datum; fredag den 11 december. Skapar mig enligt Björn-metoden bilder av vad snus innehåller. Ett hopkok kemikalier som bara människor manipulerade av ett svårt beroendeframkallande gift skulle drömma om att stoppa i sig. Jag är lurad.
Dag efter dag, år efter år. Hundratals samtal oss snusare emellan om kärleken till nikotin-rutiner har förflutit, men bakom orden om hur ljuvligt det är att späcka sin läpp är sanningen att ett enormt och salivtyngt berg av frätande, vidrig idioti har passerat genom min mun sedan en förtrollad sommar 1997.
De tre veckor som följer på den 11 december: Jag är inte en särskilt trevlig person, julen är inte särskilt god. Trots den teoretiska insikten att livets mening inte handlar om att få snusa så vill praktikern i mig gärna hävda att det kan stämma på något plan.
22 januari 2016: I dag. Jag har varit snusfri i sex veckor och jag tuggar så skamlöst ljudligt på min tuggummiboll att det borde höras till grannkommunen. Även om det suger till under läppen och som det känns, själva hjärnan, när jag tar en kaffe, sätter mig vid datorn eller avslutar en måltid, så är det uthärdligt. Min avsikt är att aldrig bli snusare igen.
Och nu till frågan ni alla vill ha svar på: är lasternas summa konstant? Det tror jag inte. Snarare varierar lasterna med saker som väder, livsläge och humör. Jag kan villigt erkänna att alla dessa tre har krävt något i gengäld mot snuset under de rätt plågsamma veckor jag har bakom mig. Och att detta något innehöll mer kakao än elljusspår. Men det ska bli tvärtom. I maj!
Tack Björn för hjälpen. Och god fortsättning på det nya året till alla Dagens Arbetes läsare.
Här kan du läsa mer om hur Björn slutade att snusa.
