Debatt Vårt skattesystem inte bara bevarar utan driver på ökande klyftor i samhället, men det diskuteras inte när jämlikheten ska utredas, skriver Ulf Dahlsten, författare till boken Efter Coronan. Svensk Modell i Kris.
Om skribeneten:
Ulf Dahlsten var tidigare statssekreterare hos Olof Palme och har skrivit boken Efter Coronan. Svensk Modell i Kris
Inom tio år kommer en procent av världens befolkning äga två tredjedelar av världens tillgångar spår Brittiska Parlamentets utredningstjänst.
Internationella Valutafonden IMF och OECD ser den växande ojämlikhet som följt med teknikutvecklingen, globaliseringen och sänkta skatter för de rika som ett av vår tids största problem.
De ökande klyftorna i västvärlden skapar social oro, hotar sammanhållningen i våra samhällen och bäddar för högerextremistiska strömningar. En växande skuldsättning av hushåll, företag och stater gör det globala finanssystemet skört, kan utlösa en ny svår finanskris och i värsta fall en global depression, varnar IMF.
Sverige är ett av de länder i vilket ojämlikheten växer snabbast. Jämfört med 1989, året före den stora skattereformen, har Gini-faktorn, som mäter ojämlikheten, ökat med fem enheter före skatt, främst till följd av att de högst avlönade precis som i andra länder haft de högsta löneökningarna. Men ser man till disponibel inkomst efter skatt så har Gini ökat ännu mer i Sverige, från 22,6 till 31, 0.
Det har varit en helt avsiktlig utveckling. Bakgrunden är att konstruktörerna av skattereformen tyckte att jämlikheten hade fått gå för långt i Sverige. De sänkte marginalskatterna för de högre avlönade och finansierade det genom höjd moms på tjänster, framtidens jobb.
Samtidigt behöll man det generösa ränteavdraget som ihop med avskaffad fastighetsskatt hjälper till att driva en ”gigantisk förmögenhetsomfördelning” för att citera generaldirektören på Finansinspektionen Erik Thedéen, tidigare statssekreterare (M).
För detta kritiseras Sverige återkommande av IMF och OECD, som menar att Sverige precis som andra länder redan gjort borde avskaffa de orättvisa ränteavdragen, särskilt som skenande bostadspriser och hög hushållsutlåning riskerar utlösa en ny bankkris.
Men denna kritik har Klas Eklund som på regeringens uppdrag (via ESO) ombetts föreslå en ny skattereform inte tagit till sig. Han vill att ränteavdragen bibehålls på i princip nuvarande nivå, 25 procent i stället för 30 procent.
Huvudförslaget är att sänka marginalskatterna för de högre inkomsterna ytterligare, denna gång finansierad genom höjd moms på de basvaror som hushållen konsumerar ungefär lika mycket av oberoende av inkomst. Han föreslår att de vanliga inkomsttagarna kompenseras med ett ökat jobb- och pensionärsavdrag och ökade barnbidrag.
Men eftersom alla får del av dessa är nettot en ytterligare omfördelning till de högre inkomssttagarna. En blygsam fastighetsskatt ersätter dagens fastighetsavgift men förväntas inte heller dämpa bostadsprisutvecklingen.
Kort sagt. Dagens skattesystem som driver ojämlikhet inte bara bibehålls, takten i utvecklingen av ett delat samhälle ökas. Men det har inte heller varit Klas Eklunds uppdrag att stävja den växande ojämlikheten. Och Jämlikhetsutredningen ledd av Per Molander fick inte diskutera skattesystemets roll.
I Sverige är det tabubelagt att diskutera den växande ojämlikheten och Elefanten i Rummet, skattesystemets roll. Hur har det kunnat få bli så?
