På Mörkö, strax utanför Södertälje, står vita husvagnar uppradade i en grönskande sluttning. Högst upp sitter Leif och Eva Malmqvist. Båda är pensionärer och har sina arbetsliv på Scania bakom sig.
De har arbetat sig upp genom campingen, skämtar de. Förr stod de längre ner på området. Nu sitter de i skuggan under björkarna, nära servicehuset, tillsammans med andra veteraner.
– Jag har jobbat på Scania i 47 år. Om det är en merit eller en svaghet vet jag inte, men så blev det, säger Leif Malmqvist.
Under årtiondena har platsen blivit ett andra hem. Här har de fått vänner som hjälper till när det behövs. När Eva och Leif var bortresta under en snörik period såg grannarna till att skotta av förtältet. Och hjälpen går åt båda hållen – som tack ska de i dag bjudas på middag: foliepotatis, ryggbiff, sallad och vin.
Under sina nästan fem decennier på Scania arbetade Leif Malmqvist bland annat med garantier och analyser av material som gått sönder. Eva arbetade som materialhanterare på chassi. Hon såg till att montörerna fick rätt delar vid rätt tidpunkt.
Men trots att båda arbetade på Scania var det inte i fabriken de lärde känna varandra. Det gjorde de genom husvagnsklubben. De hade setts på campingen tidigare.
Leif minns framför allt Evas hund, som hoppade och skällde när han gick förbi. Eva håller händerna 30 centimeter från varandra.
– Hon var så här stor ungefär, påpekar hon.
– Jag är rädd för alla hundar. Det spelar ingen roll om de är stora eller små, svarar Leif.
Några år senare möttes de igen på klubbens årsfest. Gemensamma vänner hade bestämt sig för att Eva och Leif skulle passa bra ihop. Utan att de själva visste om det placerades Eva vid Leifs bord. Vem som egentligen tog det första steget minns de inte riktigt. Troligen var det Leif, säger Eva. Det viktiga är vad som hände sedan.
– Sedan den dagen har vi varit tillsammans. Nu sitter vi här och har det bara bra, säger Leif Malmqvist
”Det är mitt palats”
En bit bort sitter en cowboy och njuter i solen. Han heter Jimmy Öberg och är verkstadstekniker. Han spenderade stora delar av barndomen på Tunanäs och kallar det för ”världens bästa uppväxt”. Första gången han var här var han två år.
Om han blundar minns han än i dag en smörstekt abborre som han fick av sin mamma när han var elva år. Familjen hade en tältplats då – det var innan de hade råd med sin första husvagn.
Nu glassar han framför en husvagn av den klassiska 80-talsmodellen Solifer Artic 500 L. Jimmys är från –88, och han köpte den av sin storebror för 5000 kr.
– Det är mitt palats. Typ den äldsta vagnen på campingen, men den är min.
I dag har han storstädat vagnen och därmed gjort sig förtjänt av en ”belöningsöl”.
– Jag har gnott med trasor, gått med scotch-sprite och svamp, dammsugit dynor, överallt. Organiserat upp, var sak har sin plats. Man är lite SPS-skadad från Scania. Men jag trivs med det där. Man ska inte behöva leta efter grejer.
Men vad är SPS?
SPS står för Scania Production System. Det är Scanias egenutvecklade koncept för effektiv produktion. Bland annat finns 5S-filosofin, som består av delarna sortera, systematisera, städa, standardisera och skapa goda vanor. ”Metoden går lätt att applicera även i hemmet”, skriver Scania på sin webbplats.
För Jimmy är campingen en fristad. Han har längtat hela året efter att få komma hit.
– Man sitter här, dricker kaffe och bara lyssnar. Det blir som en inre frid. Man laddar batterierna och mår så jävla bra, säger han.
Särskilt skönt är det just i år. Han ligger i skilsmässa och vill helst inte vara hemma. Då är det skönt att kunna komma hit.
– Att få vara här – jag mår så bra.
Under ett lite skevt parasoll skuggar sig Stefan Bergström. Han har stått på Tunanäs i elva år. Han är pensionär och arbetade som beredare och kostnadsingenjör på Scania. Nu tillbringar han dagarna med hunden Dexter, som skäller när någon närmar sig vagnen. Stefan plockar upp honom i knät för att få tyst på skällandet.
– Han skäller för att folk ska komma och klappa honom, förklarar han.
I år är en bra sommar på campingen. Han har byggt en dörr till förtältet, som ersätter öppningen med dragkedja som alltid gick sönder. Nu återstår bara att laga parasollet.
Men det allra bästa med campingen är folket, säger han. Och det är tur, eftersom de flesta campingfolk är likadana, enligt honom.
– Goa och glada, de gillar god mat och lite god dricka… Att umgås och sitta och prata.
Stefan Bergström fyllde nyligen 70 år, och några dagar tidigare hade campingen samlats för att fira en 73-åring. Festen höll på till klockan två. Det ryktas om ett partygäng på Tunanäs som kanske väsnas efter klockan elva, när det egentligen ska vara tyst. Vilka som ingår i gänget är svårare att fastslå.
Ibland är han själv med i partygänget, erkänner han.
Men för det mesta är det ordning och reda på området. Ledningen bestämmer och samma regler gäller för alla.
Ledningen heter Mikael ”Micke” Laukkarinen och har arbetat här sedan 2002.
– Alla vet vem Micke är. Det är jag, säger han.
”Det är ett paradis, tycker många. Jag tycker också det”
Micke är vaktmästare och teamleader och arbetar här året om. Tillsammans med en kollega och fyra sommarjobbare ser han till att Scanias camping fungerar – från gräsklippning, städning och båtuthyrning till målning, underhåll av bryggor och oväntade möten med djurlivet. Grävlingar och vildsvin hör till de mindre önskade gästerna.
– En gång kom en älg med en markduk på hornet.
Micke älskar att ge service, göra fint och hålla gästerna nöjda. Därför är jobbet perfekt för honom, säger han. Och så älskar han Tunanäs.
– Det här är ett paradis, tycker många. Jag tycker också det.
När Micke ska koppla av under sin egen semester brukar han hyra en av campingens övernattningsstugor. Och jo, han ser det komiska i att semestra på sin arbetsplats.
– Det är konstigt, men då trivs man ju på sitt arbete, säger han.
