”Carpe Diem”, fånga dagen, står det i David Erikssons svank. Det tar han aldrig bort. För DA berättar han om hur det tog honom till Gröna Lund – och hur han där ändå missade att fånga dagen.
”Jag jobbade som tatuerare förut och sa till min kompis på studion att jag ville tatuera in Carpe Diem. Man måste ju passa på om chansen bjuds. ’Fan heller’, sa han ’i så fall får det bli i svanken.’ ’Okej’, sa jag. Det är en ganska dålig tribal med ’Carpe Diem’ i mitten. Nu har jag haft den i 15 år och kommer aldrig att ta bort den. Jag menar ju att det är sant på något vis. Om man inte fångar dagen, hur roligt får man då?
Förra året tog den mig till Gröna Lund. Hade man en Carpe Diem-tatuering kunde man vara med och tävla om en VIP-dag på Grönan. Juryn tyckte nog det var exotiskt med min tribal i svanken, så jag knep en av de tio platserna.
Det var all inclusive med några bärs och grejer. Fast det spelade ju ingen roll för mig. Jag var ju tvungen att köra hem på kvällen och jobba dagen därefter. Så där var jag ju dålig på att fånga dagen, egentligen. Men jag var tvungen att åka hem till verkstaden.
Även om jag inte vågar allt så har jag ju i alla fall gjort det mer än många andra skulle jag säga. Film är roligt, tänkte jag och så startade jag en Youtube-kanal. Den har inget direkt tema utan är mer som en dagbok om det som pågår i min närhet. Jag kallar det för min egen Alzheimersförsäkring. När man är gammal och trött så kan man titta på sitt liv. För film väcker ju så jädra starka minnen alltså.
Det är rätt sparsamma tittarsiffror, det är nog lite för internt. Men om de som kollar får ett litet leende på läppen så är jag nöjd. Jag har ju fått kontakt med några roliga personer som har snubblat över mig där ändå.
Tyvärr tar redigeringen sån jädra tid så det ligger lite på is. Men förhoppningen är att jag ska börja klippa den igen. Nu är det mer produktion på Instagram och Facebook som gäller, under namnet Svartåns segelsällskap.
Det är ju ursprungligen mitt gamla bandprojekt som jag hade ihop med några kompisar. Men nu seglas det inte så mycket i sällskapet, om man säger så.
Vi får väl kalla det indie, men vi är inte så välrepade så det är ju lite skitiga låtar. Men jag tycker de är bra ändå. Vi ses ibland och spelar in någon ny låt. Jag tror att vår nästa kommer att vara riktigt bra.”
Berättat för Josef Molin
David Eriksson
Ålder: Född 1984.
Bor: Klockrike utanför Linköping.
Jobbar: Svetsare, verkstadsarbetare, tatuerare, snickare, mm ...
Fritiden: ”När jag får fatt på fritid ska jag spela musik”.
