Ett klassamhälle i klassamhället, där nyanlända invandrare och ungdomar befinner sig längst ner.
Så beskriver forskaren Rickard Ulmestig dagens svenska arbetsmarknadspolitik.
Högst upp i de arbetslösas klassamhälle återfinns de som tidigare haft ett fast jobb eller åtminstone har arbetat så mycket att de kvalificerat sig för a-kassan. De har stora fackförbund och politiska partier som kan föra deras talan. De har möjlighet att delta i olika Ams-utbildningar och en ersättning som gör att de kan leva ett relativt drägligt liv.
Längst ner finns de som inte ens kommit in på arbetsmarknaden. De saknar nästan helt intressegrupper och politisk makt, hänvisas ofta till enklare kommunala projekt och tvingas leva på socialbidrag.
I sin doktorsavhandling ”På gränsen till fattigvård” beskriver Rickard Ulmestig (bilden) hur utvecklingen mot en tudelad arbetsmarknadspolitik började under första hälften av 1990-talet och nu utvecklats till något som han menar är en återgång till en repressiv fattigvård för arbetslösa socialbidragstagare.
– Frågan är om vi ens kan tala om en central arbetsmarknadspolitik längre, säger han.
Enligt Ulmestig var det den höga arbetslösheten i början av 1990-talet som fick systemet att börja knaka i fogarna. Samtidigt var det allt fler, särskilt ekonomer och borgerliga politiker, som ifrågasatte arbetsmarknadspolitiken, tillägger han.
– Men den politiska färgen på regeringarna har inte haft någon större betydelse för utvecklingen. Den inleddes under regeringen Bildt, men fortsatte under de socialdemokratiska regeringarna.
– Den nya regeringen tar bara ytterligare ett steg på den här vägen, och det är rimligt att tro att det kommer att leda till att ännu fler hamnar i B-laget.























































































































