Teknikföretagen kan tänka sig höja lönerna med 2 procent på 18 månader.
– Men då måste facket släppa sitt krav på veto mot bemanningsföretagen, säger Anders Weihe, förhandlingschef.

– En sådan nivå ligger i paritet med 1993 och 1994 års avtal. En del tycker att det är för högt, men samtidigt måste man närma sig varandra i en förhandling, säger han.

1993 års avtalsrörelse genomfördes samtidigt som stora delar av svensk industri slagits ut av nittiotalskrisen. 200 000 industrijobb försvann och arbetslösheten bland industriarbetare var ungefär lika hög som i dag.

Parallellerna med den avtalsrörelsen är tydliga. Även då ville arbetsgivarna ha ett avtal utan pengar.

Nu kan man gå med på ett avtal med pengar. Men bara för en kort period.

– Det finns ingen anledning att binda sig för en längre period än 18 månader. Risken är stor att ekonomin får en ny knäck. Vi ser vad som händer i Sydeuropa i dag och många hissar varningsflagg för utvecklingen i Kina.

Men om det ska bli några pengar måste facket släppa vad Anders Weihe kallar ”kravet på vetorätt mot bemanningsföretagen”.

– Däremot är vi beredda att diskutera olika lösningar för att individens rättigheter inte ska åsidosättas på ett otillbörligt sätt. Vi är beredda att diskutera de konkreta exemplen.

Den inställningen har Teknikföretagen alltid haft, säger han.

– Vi har aldrig varit för att den enskilde individens rättigheter kringgås.

– Vi kan heller aldrig gå med på att förändra maktförhållandena i lagen om anställningsskydd såsom facket vill när de kräver vetorätt över inhyrningen.

– Jag är överraskad att facket driver den typen av maktfrågor som man inte drivit på över 25 år.

Hur skulle en lösning kunna se ut då?

– Jag vill inte föregripa de fortsatta förhandlingarna, men det är klart att man kan hitta olika lösningar. Men facket tycks mest vara intresserat av makten över inhyrningen.