Arbetsförmedlingens generaldirektör fick till slut silkessnöret. Under söndagen tog arbetsmarknadsminister Hillevi Engström bladet från munnen och förklarade att ”den sammantagna bilden” lett fram till att generaldirektören inte längre kunde vara kvar.

Beskedet var knappast någon överraskning. Mer överraskande var ministerns och regeringens hantering av förtroendekrisen på Arbetsförmedlingen. I torsdags informerades arbetsmarknadsministern om att styrelsen skulle förklara sitt misstroende gentemot generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist. I fredags uttalades detta misstroende offentligt från styrelsen. Bermudez-Svankvist svarade att hon struntar i styrelsen för det är regeringen som utser och avsätter. ”Business as usual”, sade hon till förvånade reportrar. Alltmedan regeringen hade kräftskiva på Harpsund och vägrade uttala sig.

Förutom att Bermudez-Svankvist uppvisat en sällsynt politisk naivitet så undrar man varför regeringen var så sen att handla? Var den kanske splittrad? Angela Bermudez-Svankvist har hört till Reinfeldt/Borgs favoritgeneraldirektörer och uppenbart trodde hon att de in i det sista skulle stödja henne.

Krisen på Arbetsförmedlingen är förstås en ledningskris. Kritiken mot den numera före detta generaldirektören har inte varit nådig. Den har pågått och accelererat år efter år. Varken personalen eller de arbetslösa har haft förtroende för myndighetens arbete. Experiment med jobbcoacher, sjuka som utförsäkrats som slussas till Arbetsförmedlingen, Fas3 med mera är alla uttryck för att AF har sysslat med allt annat än det som myndigheten egentligen är till för, nämligen att bedriva arbetsmarknadsutbildningar som kan matcha de arbetslösa till nya jobb.

De senaste dagarnas drev mot generaldirektören har gällt alltför höga telefonräkningar och vidlyftigt resande. ”Roamingen”, utbrast Bermudez-Svankvist när hon skulle förklara mobilräkningarna. Det kan säkert vara en förklaring men grundproblemet har inte varit detta utan att AF har haft en generaldirektör som agerat knähund till regeringens alltmer absurda politik. I stället för att ropa stopp och belägg till allt som lagts på AF som försvårat myndighetens egentliga uppdrag har generaldirektören med sin informationsavdelning gjort allt för att frammana bilden av att allt är bra.

Nu gick det inte längre. Krisen är alltför uppenbar.

Arbetslösheten är skyhög och företagen skriker efter rätt utbildad arbetskraft. Matchningen fungerar inte. De arbetslösa känner sig förnedrade i mötet med AF. Och den stackars personalen mår allt sämre.

Denna kris stavas inte ”Roaming” utan heter Reinfeldt.

I den ”sammantagna bilden” som arbetsmarknadsminister Engström hänvisade till under söndagens presskonferens borde en stor portion självkritik ingå. Cirkus AF är i grunden en politisk cirkus – ett arbetsmarknadspolitiskt haveri.