Förr eller senare faller den. Snön alltså. Alldeles oavsett om vi vill det eller inte anländer vintern alltjämt varje år.

En som tidigt fastnade för det gnistrande vita var Black Sabbaths frontman Ozzy Osbourne. Bländad av skönheten såg han inte riktigt snön för alla kristaller, och vips blev han Snowblind. En annan sångare som också varit inne och nosat lite på den där snön är James Allen i bandet Glasvegas. Men när han sjunger ”A snowflake fell, and it felt like a kiss”, syftar han på nederbörden.

Regina Spektor har däremot en lite kyligare relation till snö. Och vem kan väl klandra henne för det sedan hon varit utfryst i 20 years of snow? Dessutom får hon medhåll från gänget i Astrael som konstaterar att det faktiskt är kallare än någonsin: ”But colder now than ever/The snowflakes screaming out to you”.

Andra musiker har ett mer handfast sätt att handskas med snön. Sportlov till exempel, som blandar den med grus, kramar den till runda bollar, och kastar den på barn i deras Snöbollskrieg. Eller Elliot Smith, Illyrd Tyme Out, Ron Sexsmith och Coca Carola som alla ägnat varsin låt åt snöängeln.

Arcade Fire, de gräver tunnlar tvärs igenom snön i sitt gamla Neighbourhood #1, och som de flesta känner till har även snögubben hyllats åtskilliga gånger i musiken. Främst då av andra gubbar. Willie Nelson, Nat King Cole och Bing Crosby för att nämna några.

Men vilken åsikt eller vinteraktivitet man än har  snöat in på gör man klokt i att lyda den gamle token Frank Zappas mycket direkta uppmaning på skivan Apostrophe, från 1974: Don’teat the yellow snow.