Christer jobbar på ett snabbväxande företag, där deltagande och närvarande chefer efterhand bytts mot sifferstyre och alltmer slimmad produktion. Nu har han fått nog.
Men framgången har ett pris: Duktiga arbetare som år efter år överpresterat, men där de upp muntrande orden från en närvarande chef ersatts med ett centralstyrt arbete och frånvarande chefer.
”Jag jobbar på ett företag som vuxit sig ledande i sin bransch, som har god lönsamhet och där antalet anställda bara fortsätter att öka. Låter ju som en dröm. Inte sant?
Förr var jobbet relativt fritt, medarbetarna fick vara med att utveckla produkten, nu är det stort ansvar utan egentliga befogenheter att påverka. Organisationen slimmas. Vi ska hela tiden prestera allt mer, med samma eller mindre resurser.
Företaget gör goda vinster, men investeringarna görs bara för att öka produktionen – inte främja medarbetarnas hälsa. Produktionsmål sätts inte längre lokalt utan i ett styrelserum någon annanstans. Siffrorna därifrån förvandlas i fabriken till en ohållbar verklighet: Kamrater som inte hinner gå på toaletten, en ökande olycksfallsfrekvens, ja listan kan göras lång.
Skyddsombuden har under de senaste två åren larmat ett antal gånger och på olika sätt om en arbetsmiljö som blivit allt sämre. Många nya medarbetare innebär en ökad arbetsbelastning på mer erfarna medarbetare utan att nya resurser tillsätts. Erfarna medarbetare som i arbetsrotationens namn hamnar, för dem, på helt nya arbetsplatser skapar oro, stress och ohälsa – de förväntas dessutom att prestera fullt ut direkt. Medarbetare som är fullständigt slutkörda redan innan de kommer till arbetet på morgonen eftersom de överarbetat under för lång tid.
”Nu hade vi fått nog. Vi kände att man inte lyssnade på oss. Att våra varningar och ord inte togs på allvar.”
För tre veckor sedan tröttnade skyddsombuden på situationen, och enades om att skriva en 6.6a (Begäran om föreläggande eller förbud, DA:s anm) tillsammans – den lämnades in till arbetsgivaren.
Kulturen mellan företag och fack har fram till dess varit relativt god, vi har värdesatt relationen och helheten framför paragraferna. Men nu hade vi fått nog. Vi kände att man inte lyssnade på oss. Att våra varningar och ord inte togs på allvar.
Tystnaden som följde var total i några dagar, sedan kallades fackordföranden in till platschefen för att förklara innehållet i skrivelsen. Företagsledningen förstod inte hur vi kunde tycka som vi tycker, vi fick höra att detta är så allvarligt att vi måste se över kommande investeringar här och kanske också använda produktionskapacitet i ett låglöneland.
”I dag kom jag till jobbet efter en vanlig natt med hjärtklappning, ångest, huvudvärk och sömnsvårigheter. Väl inne på fackexpeditionen tog det stopp.”
Ett skyddsombud har redan hoppat av sitt uppdrag eftersom hen inte klarar av pressen. Ett annat har mått så dåligt att hen tagit tillbaka anmälan. Företagsledningen förstår inte vad vi menar, det verkar som om man bestämt sig för att det inte är ohälsan (stress och annat) som är arbetsplatsens verkliga bekymmer, utan skyddsombudens 6.6a.
I dag kom jag till jobbet efter en vanlig natt med hjärtklappning, ångest, huvudvärk och sömnsvårigheter. Väl inne på fackexpeditionen tog det stopp. Tårarna rann, jag visste knappt vart jag var. Jag tog mig på stapplande ben hem och sitter nu här. Helt tom och helt slut.
Så tack återigen för en utmärkt artikel. Ibland när det blåser som värst så ifrågasätter man sig själv. Nu kan jag luta mig mot att jag inte är den enda som upplever ett uppskruvat arbetstempo och ökad ohälsa som ett stort växande problem på våra arbetsplatser.”
Fotnot: Christer är ett fingerat namn.
