De populistiska partierna är här för att stanna, det var en av slutsatserna under en debatt på Migrationsdagen.
– Många av partierna är regeringsdugliga, påpekade Ann-Cathrine Jungar, docent i statsvetenskap.
Invandringen är ett kort som ofta används i det politiska spelet av populistiska och främlingsfientliga partier i Europa. Många sådana partier har blivit professionella och de lär fortsätta få inflytande i våra politiska system.
I början, när de första populistiska partierna bildades i Europa, var invandringen inte en stor fråga. Det handlade inte om främlingsfientlighet utan det handlade om ett ökat skattetryck och byråkratiseringen av samhället.
Det förklarar Bengt Lindroth, journalist och författare till bokens Väljarnas hämnd. Men det invandringskritiska och det EU-kritiska går hand i hand. Det finns också andra gemensamma nämnare.
– De är antielitistiska och de anser sig tala för åsidosatta eller missnöjda, bortglömda grupper. De anser sig ofta stå för folkligt förnuft, som är annorlunda det som experter och akademikervärlden oftast har, säger Bengt Lindroth och tillägger att rörelserna ofta burits fram av karismatiska personligheter.
De populistiska partierna lyckades, enligt Bengt Lindroth, etablera sig i de nordiska länderna i historiska ögonblick då socialdemokratins hegemoni började ifrågasättas. Det skedde först i Danmark och sedan i Norge. Till Sverige kom fenomenet på 1990-talet med Ny Demokrati.
Men det är alltså först på 1980-talet som invandringen blir en fråga som de populistiska politikerna i Europa snabbt fångar upp.
– De är opportunister i varierande grad och invandringen blir så småningom huvudfrågan. Det är ett kort som deras partier alltid kan ta fram ur bakfickan och ledarna kan alltid vara fräckare i munnen än de etablerade partierna, säger Bengt Lindroth.
De populistiska partierna riskerar att bli etablerade och då får vi i Europa, enligt Bengt Lindroth, en ny situation som kan vara början på ett sönderfall och atomisering. Ann-Cathrine Jungar, docent i statsvetenskap vid Södertörns högskola, håller med om att vissa av de populistiska partierna är professionella:
– De har byggt upp medlemsorganisationerna och de är väldigt etablerade redan. Många av partierna är regeringsdugliga och de har både indirekt och direkt inflytande på våra politiska system
Ann-Cathrine Jungar ser också likheter mellan missnöjespartierna inom EU när det gäller ideologi och strategi. En stor del av de högerpopulistiska partierna är inte radikala och accepterar demokratin som en nödvändig väg som de måste gå för att påverka politiken.
Det finns också extrema partier som kan tänka sig att använda våld och är också beredda att förändra det politiska systemet i en mer auktoritär riktning. Men de förenas i sin kritik av invandring, islam, det mångkulturella samhället, EU, och inte sällan är de pro-ryska.
– De här partierna är här för att stanna. De är professionaliserade och väl institutionaliserade, effektiva partier. Och trots att de etablerade partierna försöker anpassa sig till deras frågor med både mer invandringskritik och EU-kritik, så lyckas de inte dra undan mattan för dem, säger Ann-Cathrine Jungar.
Jens Rydgren, professor i sociologi vid Stockholms universitet, påpekar också att det är invandringsfrågan som i första hand lockat väljare till de radikala högerpartierna.
– Det är kopplingen som de gör mellan invandring och kriminalitet och social oro som har spelat en särskilt betydande roll. Det är främst invandrare från Mellanöstern och Afrika som har pekats ut som problematiska och ovälkomna, konstaterar Jens Rydgren.
Han anser att det är nationalismen och inte en populistisk ideologi, som i första hand definierar sådana partier. Det är den etniska nationalismen som i stor utsträckning styr de radikala högerpartiernas budskap, menar Jens Rydgren.
– De här partiernas antielitistiska budskap riktat mot den så kallade PK-eliten emanerar i första hand ur föreställningen om att media, etablerade partier och andra har förrått landet genom att omfamna multikulturella och internationalistiska idéer.
