Ledare Inom teologin brukar det så kallade teodicéproblemet diskuteras. Hur ska man kunna tro på både en god och en allsmäktig Gud när det ser så jävligt ut i världen?
I dag skulle man kunna tala om ett politikens teodicéproblem – hur ska man kunna tilltro den politiska demokratin någon makt när det uppenbart är marknaden som styr?
Förra året presenterades ett förslag till en ”moderniserad kommunallag”. Nyligen presenterades Välfärdsutredningen. Båda dessa för demokratin och välfärdsstaten så angelägna frågor har hanterats av enmansutredare och experter. De politiska partierna göre sig icke besvär.
Det säger något om förskjutningen från den representativa demokratin till en marknadisering av samhället. Alla tidigare kommunallagsutredningar har varit parlamentariskt tillsatta men nu ansågs det visst inte längre handla om att göra politiska överväganden utan om enbart tekniska och juridiska justeringar.
Statsvetaren Stig Montin vid Göteborgs universitet, själv en av experterna i kommunallagsutredningen, pekar på denna förskjutning i en essä i Statsvetenskaplig tidskrift. Montin analyserar det skifte som skett i den kommunala politiken. Om det under 1900-talet handlade om att politiken tog makten över marknaden och drivkraften var att identifiera och tillgodose medborgarnas behov och önskningar handlar det i dag snarare om att underlätta för konkurrens och valfrihet. ”… socialdemokratiska idéer om vad som gynnar folkstyret har successivt skjutits i bakgrunden till förmån för liberaldemokratiska idéer som gynnar marknaden”, konstaterar Montin.
I takt med globaliseringen och nyliberalismens framfarter har den finansiella ekonomin fått ett allt större spelrum och institutionaliserats i juridiska regelverk. Statens roll kanske inte har minskat men makten har förskjutits från den representativa demokratin till domstolar och granskande myndigheter.
Här finns direkta kopplingar till den pågående debatten om vinster i välfärden. Från den borgerliga alliansens håll har man trots allt börjar inse att den ultraliberala marknadsidén inte fungerar på välfärdens område. Men i stället för att återta demokratin föreslås mer av kontroll och mer av regelverk. Talet om att säkra kvaliteten leder obönhörligen till ökad byråkratisering och juridifiering. När drivkraften är företagets vinst måste den offentliga styrningen bygga på misstro och avtal reglera att verksamhet som ska göras verkligen görs.
När kommunerna väljer att konkurrensutsätta delar av välfärdssektorn måste de göra det på samma villkor som privata utförare. Eftersom privata utförare alltid måste se till att gå med vinst (rimligt för ett bolag) måste också den kommunala verksamheten i konkurrensneutralitetens namn agera som om den vore ett privat vinstdrivande företag.
”Situationen framstår som något speciell med tanke på att kommunallagens krav på att den egna verksamheten inte får bedrivas i vinstsyfte”, konstaterar Montin.
Inom skolområdet har kommunerna inget val när det gäller att konkurrensutsätta. Skolinspektionen godkänner etablering av friskolor och kommunen har bara att anpassa sig till rådande konkurrenssituation och stå för finansieringen.
Montin pekar på att i flera kammarrättsdomar 2015 framgår att om en kommunal gymnasieskola inte klarar av sin budget utan förbrukar mer pengar så tolkas det som ”otillbörligt stöd till den egna skolan”. Om inte de egna skolornas underskott regleras inom tre år ska kommunen betala ut motsvarande tillskott till friskolorna.
Så har den kommunala verksamheten fått som idé att underlätta för fri konkurrens snarare än att värna medborgarnas goda utbildning.
Möjligheten för medborgare att få insyn i välfärdsverksamheter har dessutom minskat drastiskt när antalet privata utförare ökat. Offentlighetsprincip och meddelarskydd som är grundbultar i vår öppna demokrati gäller inte privata utförare. Journalistikens möjligheter har kraftigt begränsats. Trots att det är medborgarnas skattepengar som används finns ingen rätt att ta del av handlingar och granska hur verksamheterna bedrivs.
Under 1990-talets avregleringar (genomförda av både Socialdemokratiska och borgerliga regeringar) försvagades idén om jämlikhet och människors behov till förmån för idéer om valfrihet och konkurrens. Vinstdrivande företag och riskkapitalister har ökat sin makt på bekostnad av de demokratiska institutionerna.
Häri ligger fröet till det medborgerliga missnöjet som kan utnyttjas av diverse högerpopulistiska krafter. När politiken frånhänt sig makten att styra uppstår ett vanmaktsvakuum som gagnar antidemokratiska krafter. När kommunerna slutat ha medborgarnas bästa för ögonen och blivit så till den grad invävda i den marknadsekonomiska ordningen blir det inte längre meningsfullt med politik. Varför alls rösta?
Diskussionen om vinster i välfärd rör själva fundamentet i vår demokrati. Det handlar inte om juridiskt finlir. Det är dags att se det som ett ideologiskt slag mellan medborgarmakt och marknadsmakt.
