Industrins lönemärke har satts för lågt och det har lett till ökade klyftor, enligt en rapport från LO-förbunden inom 6F och tankesmedjan Katalys. Slutsatserna sågas totalt av kritikerna.

För ett drygt år sedan gick fackförbunden inom 6F ut med att man skulle utreda om det fanns något alternativ till industriavtalet, som nu är det sätt som löner sätts på arbetsmarknaden. Syftet var att minska klyftor och få mer jämställda löner.

Läs också: Hyllat och omstritt industriavtal fyller 20

Nu kommer den första rapporten i utredningen, författad av förre LO-ekonomen Mats Morin. Den siktar in sig på skillnaderna i löneökningstakt mellan tjänstemän och arbetare.

Rapportens slutsats är att industrins ”märke” ofta har satts för lågt i förhållande till det löneutrymme som finns. Tjänstemännen har därefter lyckats få ut högre löneökningar i lokala förhandlingar, medan arbetare ofta blivit utan. Därför har tjänstemännens löner ökat snabbare än arbetarnas under den tid industriavtalet funnits.

I synnerhet gäller det avtalsrörelserna 1998, 2001 och 2010. Hade, enligt Mats Morin, märket de åren satts i takt med löneutrymmet skulle arbetare haft 1300 mer i månadslön i dag.

När rapporten presenterades på ett seminarium på tisdagen var kritikerna inte nådiga. Livsmedelsarbetarförbundets ordförande Eva Gouvelin kallade rapporten ”enögd”. ”Stora betänkligheter” hade Sveriges ingenjörers ordförande Ulrika Lindstrand, medan Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe rätt och slätt sa att rapporten var ”väldigt dålig”.

Störta kritiken handlade om sättet att räkna. Ska till exempel tjänstemännens ökade insättningar av tjänstepension räknas? Vilken lönestatistik ska användas? Är det verkligen rätt att säga att ”löneutrymmet” är samma sak som de faktiska löneökningar som blev?

Samtliga kritiker är själva undertecknare av industriavtalet. I grunden handlar diskussionen därför kanske inte så mycket om räknemetoder som om principer hur lönerna ska sättas.

Eva Gouvelin på Livs menade att deras beräkningar visade på att det varit förhållandevis lika löneökningstakt för arbetare och tjänstemän. Om utfallet av industriavtalet sa hon:

– Vi är nöjda.

Ulrika Lindstrand på Sveriges Ingenjörer pekade att deras medlemmar står för innovation som är nödvändig för Sverige och att det råder brist på teknisk kompetens. Utveckling på jobbet bör synas i lönekuvertet.

– Vi tycker faktiskt inte att arbetare och tjänstemän ska ha samma löneökningstakt.

Anders Weihe på Teknikföretagen tyckte att löneökningstakten överlag har varit för hög. Han pekade på att många industriarbetarjobb försvunnit under perioden.

– Hade vi ökat lönerna mindre hade vi inte tappat lika många jobb.

Han ifrågasatte också rapportens utgångspunkt att det skulle finnas ett samhällsekonomiskt löneutrymme som går att slå fast i förväg.

– Det är fiktion.

Mikael Johansson, ordförande för Målarna, som ingår i 6F, var den enda i panelen som inte var kritisk till rapporten. Han pekade på att det är ett mål för LO att minska löneskillnaderna mellan arbetare och tjänstemän.

– Vi ser det som ett problem att klyftorna ökar.

Han hör till dem som velat lyfta diskussionerna om industriavtalet, och de lär fortsätta under det närmaste dryga året med flera rapporter från 6F.

– Att vi tycker olika är ingen katastrof, sa han.

– Det vore mer oroande om vi var överens, fyllde Anders Weihe i.