Krönika Medan makten sitter med armarna i kors fortsätter dödsskjutningarna.
Alla barn är allas barn, har jag skrivit och sagt varenda gång jag talat om dödsskjutningarna i förorterna.
Mitt budskap är simpelt, uråldrigt och universellt: Se människan – även i de andra. De vars hemadress, hud- och hårfärg, klass och ursprung slentrianmässigt gör dem till mindre människor.
Jag är en av dem.
I världens fredligaste land pågår ett lågintensivt krig som skördat hundratals unga liv de senaste åren. Plötsligt var vissa liv inget värda. Varken för de hjärtlösa och hjärntvättade gärningsmännen eller för de styrande och ställande. De förlorade liven reducerades till notiser eller spektakulära och svepande rubriker där offren indirekt och insinuant fick bära skulden och skammen.
Som om de gjort sig förtjänta av kulorna som krossade inte bara deras utan även deras anhörigas liv.
Kanske är det de växande klyftorna som ökar avstånden mellan människor.
Som om de alla vore gangstrar och dödsskjutningarna vore en naturlig död.
Som om deras kroppar inte var sörjbara bara för att deras blod spillts på gator där livslängden är kortare, lönerna lägre, sjuktalen och arbetslösheten högre, trångboddheten trängre, loven mindre lovande, livskvalitén mindre kvalitativ.
Eftersom jag själv växt upp i en av de mest drabbade förorterna och har familj och vänner utspridda över landets miljonprogram hörde jag de anhörigas frustration och förtvivlan. Klasskamrater, grannar, syskon, släktingar, eldsjälar paralyseras av rädslan och provoceras av maktens ignorans. Kanske är det de växande klyftorna som ökar avstånden mellan människor.
De fjärmar och främlinggör. De hindrar oss från att se att ”det som är botten i dig är också botten i den andra”, som Gunnar Ekelöf så träffsäkert skrev.
Redan 2015 ledde jag en tre timmars direktsänt P1 Debatt från Angered om det dödliga våldet. Sedan dess är vi många som samlats i sorg och protest. Mammor har mobiliserat manifestationer. Efter de senaste tre morden på två dagar i Sätra har unga och gamla medmänniskor och aktivister anordnat möten mot våldet.
Men maktens tystnad är talande och samtidigt svårtolkad. Trots folkets desperata rop på hjälp och vädjanden om att betrakta dödsskjutningarna som en nationell kris som angår oss alla och tillsätta haverikommissioner som kan rädda liv så görs alltför lite för att vända våldsspiralen.
Och medan makten sitter med armarna i kors traumatiseras flera människor bara för att de råkar bo i kommuner där den största skandalen inte är några förlorade kronor i en skattehöjning utan förlorade liv och framtidsdrömmar.
Alexandra Pascalidou är journalist och författare.
