DEBATT Det är positivt på att regeringen till slut föreslår att de regionala skyddsombuden måste få utökad tillträdesrätt. Samtidigt är reaktionerna från borgerligt håll ett kvitto på den undermåliga förhandlingen vid januariavtalets tillkomst, skriver Ali Esbati och Ciczie Weidby (V).
Januariavtalet kan leverera sänkt skatt för rika, men inte skydd för de mest utsatta arbetstagarna. Reaktionerna från både centerpartiet och liberalerna mot regeringens förslag om utökad tillträdesrätt för regionala skyddsombud gör det tydligt.
De regionala skyddsombuden spelar en viktig roll för det systematiska arbetsmiljöarbetet. I dag krävs det dock att ett fackförbund har minst en medlem på en arbetsplats för att dess regionala skyddsombud ska ha tillträde. Inom vissa branscher medför medlemskravet betydande problem: Det gäller dels branscher med rörliga eller tillfälliga arbetsplatser, dels branscher med stor personalomsättning och låg organisationsgrad.
Ett exempel är byggbranschen, där det inte är ovanligt med företag som enbart anställer utstationerad arbetskraft. Bland de utstationerade är rädslan för att gå med i facket ofta stor, då man kan bli av med jobbet. Resultatet: massvis av arbetsplatser slipper undan de regionala skyddsombudens kontroller.
Problemet har länge framhållits av fackföreningsrörelsen och Vänsterpartiet. Trots detta, och trots en oroande ökning av antalet arbetsmiljörelaterade olyckor på senare år, har den socialdemokratiskt ledda regeringen länge förhalat frågan. En utredning lämnade förslag redan 2017. Vänsterpartiet påminde regeringen om kravet i en skriftlig fråga till arbetsmarknadsministern så sent som i januari.
När regeringen nu slutligen lägger förslaget ser vi hur det riskerar att tas som förevändning för förnyad antifacklig offensiv från de borgerliga partierna. Januariavtalet rymmer högerförslag efter högerförslag, medan i princip varje förändring som skulle gynna arbetande människor i sin vardag sätts på vänt.
Liberalernas arbetsmarknadspolitiske talesperson Gulan Avci har motiverat partiets motstånd med att (L) inte har ”något emot regionala skyddsombud”, men som skäl för avslag tillagt att ”det finns så många andra problem på arbetsmarknaden i dag, som psykisk ohälsa”.
Centerpartiets Alireza Akhondi, arbetsmarknadsutskottet, har än så länge inte motiverat varför hans parti säger nej, bara att så är fallet, med tillägget att (C) ”självklart ser allvarligt på frågorna kring dödsolyckor”.
Bakom undanflykterna finns de borgerliga partiernas motstånd mot den svenska modellen för arbetsmiljöarbetet. Detta motstånd bygger i grunden på Svenskt Näringslivs uppfattning, att de fackliga organisationernas rätt att överhuvudtaget utse skyddsombud ska ifrågasättas.
Den linjen driver nu Moderaternas Saila Quicklund genom att argumentera för att ”de anställda”, i motsats till facket, ska vara de som utser skyddsombuden. I praktiken handlar detta om att man vill öka arbetsgivarens makt över vem som utses på fackets bekostnad. Moderaterna ger också understöd till en idé från Sverigedemokraterna, som står för den tydligaste antifackliga hållningen i frågan: de vill ersätta skyddsombuden med ”arbetsmiljörådgivare”.
Det underliggande resonemanget är att arbetsgivare och löntagare har gemensamma intressen i arbetsmiljöfrågor. Det stämmer förvisso att företag ofta kan tjäna på att ha ett fungerande systematiskt arbetsmiljöarbete, och att de anställda mår bra.
Men det finns många exempel där högt uppdrivet tempo och vinstjakt gör att arbetsmiljön får stryka på foten. Att slita ut anställda och byta ut arbetskraften mot ny kan också vara ”ekonomiskt” för den mindre nogräknade arbetsgivaren.
Att marknadskrafterna systematiskt kommer i konflikt med arbetsmiljöarbetet är också själva grundskälet till att kampen för att förbättra arbetsmiljön alltid har varit en facklig kärnfråga. Det är också den självklara anledningen till varför löntagarnas självständiga organisationer måste ha rätten att utse skyddsombud självständigt från arbetsgivaren. Det är också på denna grundval som den svenska modellen för arbetsmiljöarbetet utformats. Det har varit en framgångsrik modell, och det är en modell som nu måste utvecklas.
För vänsterpartiet är det därför självklart att de regionala skyddsombuden måste få utökad tillträdesrätt. Det är ett viktigt led i arbetet för färre dödsolyckor och för att några av de mest utsatta grupperna på arbetsmarknaden ska få ökat skydd. Vi ser därför positivt på att regeringen till slut lyfter frågan.
Samtidigt är reaktionerna från borgerligt håll ett kvitto på den undermåliga förhandlingen vid januariavtalets tillkomst. Socialdemokraterna valde att enbart göra upp högerut och det märks.
I avtalet finns en rad antifackliga förslag, angrepp på hyressättningssystemet, och riktade skattesänkningar för de rika, men i ingen av avtalets 73 punkter rymdes frågan om utökad tillträdesrätt för de regionala skyddsombuden. Alla som arbetar i Sverige förtjänar bättre än så.
Ali Esbati och Ciczie Weidby
Ledamöter (V) i Arbetsmarknadsutskottet
