Krönika I tider av växande murar behöver vi få liv i vår medmänsklighet, skriver Alexandra Pascalidou.
Redan de gamla grekerna – de som gav oss teatern, dramerna, tragedierna och komedierna – menade att teater var terapi för själen. Det var en kollektiv konstupplevelse ämnad att fostra, förhöja och förädla själen. I Antikens Aten fick därför de fattiga medborgarna gå gratis på teater.
Min senaste föreställning Mammorna föddes ur frustration. En frustration över alla de unga liv som släcktes på gator där hårt arbetande, lågavlönade mammor släpar tunga kassar fyllda med extraprismärkta blöjor och baljväxter. På gator där människor springer till bussar och tunnelbanor medan andra sover för att allt ska vara städat när de som sover har vaknat.
Frustrationen fick mig att leta efter redogörelser över vad dessa ungdomar hade levt för slags liv och vilka drömmar de drömt om en framtid de aldrig fick. Några notiser fann jag. Ung man skjuten till döds. Ofta följd av någon mening om misstanke om gängrelaterat våld. Så kunde tidningsläsaren bläddra vidare utan att drabbas, oroas och undra hur detta är möjligt i världens fredligaste land.
Jag började ringa runt till mammorna som förlorat sina barn. De som aldrig blev intervjuade om det värsta som kan drabba en förälder. De blev förvånade över att någon noterade deras förlust. Själv förvånades jag över att det knappt fanns någon rapportering eller forskning om mammorna som gav liv som inte riktigt räknades.
När jag lyfte fram förortsmammorna i ett stort reportage i DN 2015 var det som att öppna Pandoras ask. Ohörda och osynliggjorda människor ville berätta så jag skrev en bok och nu ett drama eller kanske snarare en tragedi som utspelar sig – inte där och då – utan här och nu. I vår tid och vårt gemensamma, offentliga rum.
Vi behöver bearbeta och vi behöver förstå och där kommer teatern in som kollektiv psykoterapi. Inte minst för att väcka empatin och medmänskligheten. Men också för att blottlägga de dubbla måttstockarna. De som värderar vissa liv som värdefulla medan andra anses värdelösa. För att mänskliggöra människor behöver vi se, höra och förstå varandra. Vi behöver mötas i en gemensam terapisession – vilket blir allt svårare i tider av växande murar och vallgravar.
På premiären satt jag bland hundratals hulkande och emellanåt skrattande människor och bad: Må mammornas röster bli väckarklockor som ringer runt landet och påminner oss om det vi glömmer – det kompromisslösa människovärdet. Det som inte ska styras av våra fördomar eller egendomar.
