Finland Just nu pågår den längsta strejken i de finska pappersarbetarnas fackliga historia. Och den är bara toppen på isberget. Det blåser hårt på den finska arbetsmarknaden – och ingen vet var det ska sluta.
Ungefär 2000 pappersarbetare har inte gått till jobbet sedan första januari. Stridsåtgärderna har inte riktats mot hela pappersindustrin, utan företaget UPM. UPM är den största producenten av papper och massa i hela Europa, och strejken uppskattas kosta företaget mellan två och tre miljarder kronor per dag.
– Man kan undra hur klokt det är tänkt från UPM:s sida. Det liknar ett självskadebeteende, säger Robert Sjunnebo som är chefsjurist på svenska Pappers.
Han har följt den finska utvecklingen noga, och menar att utvecklingen i landet är oroväckande.
Hur har UPM hamnat här? Svaret ligger i en bredare utveckling på den finska arbetsmarknaden.
I Finland, precis som i Sverige, regleras arbetsvillkor och löner främst genom kollektivavtal, som sluts mellan arbetsmarknadens parter. Arbetsgivare och fackförbund kommer gemensamt överens om arbetsvillkoren för sina respektive branscher, och avtalen gäller sedan i några år framåt.
Men 2016 började modellen förändras. Arbetsgivarorganisationen Skogsindustrin lämnade sin centralorganisation, finska motsvarigheten till Svenskt Näringsliv (Elinkeinoelämän keskusliitto).
Fyra år senare, 2020, när det började bli dags för att sluta ett nytt avtal, meddelade Skogsindustrin att man inte längre skulle förhandla om löner och villkor åt företagen, utan nu skulle avtalen slutas lokalt, mellan arbetstagare och enskilda företag. I samma veva slutade även arbetsgivarorganisationen för teknikföretag förhandla åt sina medlemsföretag. I tekniksektorn har man dock startat en ny organisation för företagen som fortfarande vill förhandla kollektivt.
Under den nu pågående avtalsrörelsen har finska Paperiliitto, motsvarigheten till Pappers här i Sverige, därför slutit enskilda avtal med företag i branschen om de frågor som har brukat förhandlas centralt: löner och arbetsvillkor. Det innebär att fackets medlemmar som arbetar på exempelvis Stora Enso kommer att ha andra arbetsvillkor än de som jobbar hos ett annat företag.
– Vi hade inget annat val än att börja förhandla företagsspecifikt, vi hade inga sätt att sätta press på dem för att ha kvar modellen. Jag tror att det finns stora risker med den vägen som de har valt, säger Petri Vanhala, ordförande för Paperiliitto, till Dagens Arbete.
Petri Vanhala säger att han är nöjd med de avtal som Paperiliitto har lyckats sluta. Majoriteten av pappersarbetare har fortfarande liknande villkor som innan årsskiftet. Stora Enso och Metsä Group, några av de större arbetsgivarna i sektorn, accepterade avtal som ungefär liknar det gamla avtalet.
Robert Sjunnebo, chefsjurist på Pappers, menar att på kort sikt kan utvecklingen gynna facken och arbetstagarsidan. Facket kan använda stridsåtgärder för att sätta enskilda företag, såsom UPM, i en knepig situation.
– Grundtanken med arbetsgivarföreningarna var att undvika den här situationen, att företagen skulle stå ensamma mot fackföreningen. Det är ett sårbart system utifrån ett arbetsgivarperspektiv, om man möter en stark motpart, säger Sjunnebo.
Till skillnad från andra arbetsgivare har UPM vägrat att utgå från det gamla avtalet. I stället vill företaget förhandla ett separat avtal för varje enskilt affärsområde inom företaget som papper, cellulosa och självhäftande material. Företaget argumenterar för att olika verksamheter har olika ställningar på marknaden och behöver därför olika villkor. Dessutom vill UPM öka arbetstiden med 100 timmar per år. För närvarande jobbar UPM:s anställda i snitt 34,5 timmar i veckan.
Facket vägrade först att förhandla varje affärsområde för sig, på grund av att arbetstagare både inom UPM och mellan olika företag då skulle få olika arbetsvillkor. Paperiliitto har nu gått med på att förhandla för varje affärsområde, men ser arbetstidsökningen som orimlig, särskilt när lönen inte skulle ökas.
– Det här är en ideologisk strid för företagsledningen i UPM, vilket görs möjligt av att UPM är ett börsbolag med fragmenterat ägarskap. Man vill sätta fackföreningsrörelsen på plats. Hade det här varit Stora Enso, hade Wallenberg eller finska staten redan agerat, säger Petri Vanhala.
Det är inte första gången som UPM tar strid med facket. För drygt tio år sedan hotade UPM med att dra sig ur arbetsgivarorganisationen i Tyskland. Man ville nå ”ökad flexibilitet” genom att sluta lokala avtal, helst mellan arbetsgivare och individuella arbetstagare. Då fick UPM backa och blev kvar i centralorganisationen.
Det är dock inte bara UPM som är ansvarigt för utvecklingen på Finlands arbetsmarknad. Det är hela skogsindustrin, som står för en femtedel av Finlands exportintäkter och ungefär 15 procent av industrijobben, som nu har dragit sig ur den finska modellen. Dessutom har stora delar av tekniksektorn gjort samma sak.
Skulle motsvarande kunna hända i Sverige? Flera av skogs- och pappersföretagen som nu sluter individuella avtal i Finland har industrianläggningar i Sverige.
Det tror inte Robert Sjunnebo på svenska Pappers.
– Jag tror inte att utvecklingen ligger nära till hands i Sverige, men samtidigt kan man aldrig utesluta det, säger han.
Sjunnebo menar att man i Sverige är på väg i motsatt riktning. Förhandlingarna blir alltmer centrala. UPM har ingen verksamhet i Sverige, samtidigt som Stora Enso och Metsä Group i Finland har varit nöjda med att utgå från de gamla avtalen. På Pappers har man vid förhandlingsbordet inte sett några tecken på att företag i sektorn skulle vara intresserade av att köra sitt eget race.
I Finland fortsätter stridsåtgärderna, utan uppenbar lösning i sikte. Förhandlingarna har avbrutits flera gånger, och nu har statens förlikningsman fått gå in och försöka få UPM och Paperiliitto att komma överens om ett nytt avtal. Men ännu mer osäker är den finska modellens framtid.
– Omställningen kommer att bli väldigt stor i Finland, säger Robert Sjunnebo.
Uppdatering 2022-02-28: Strejken kommer att pågå fram till 2 april, om inte parterna kommer överens om ett nytt avtal.
