ReportagePå vardagar ser han till att luften vi andas är ren. På kvällar och helger slår han luften ur sina motståndare. Visserligen inte på riktigt, men ändå på blodigt allvar. Möt Trym, den fribrottande ventilationsmontören.

Det är lördagskväll i en anonym lokal i Västberga industriområde i Stockholm. Hårdrock pumpas ut från högtalarna och bänkraderna fylls snabbt av människor i alla åldrar och kön. Ett kostymklätt par äter baguetter, hårdrockare dricker öl. Människor som ser ut att hålla på med design trängs med bikers och ett punkargäng.

Snart är bänkarna fulla och resten av den 400-hövdade publiken står. Lamporna slocknar några minuter i nio. Rökmaskinsrök sprids i lokalen, Richard Strauss Thus spoke Zarathustra dånar, presentatören välkomsthälsar.

En rafflande uppvisning i brutalitet, våld och humor följer. Publiken jublar för varje slag som träffar. Buar när de onda, som kallas heels, har övertaget.

Och till slut är det dags för den ölälskande och godmodiga hårdrockaren Trym som ska möta sin fiende – PT.

– Trym! Trym! Trym! Hata PT, jublar publiken och ger honom highfives och en klunk öl innan han stiger upp på scenen. Han slänger av sig den hemmasydda västen, ställer sig på repen och sträcker nävarna i luften.

Tryms riktiga namn är hemligt för alla utanför wrestlingen. Han är ett inbitet wrestlingfan sedan barnsben, fastnade efter en reklamsnutt på tv som åttaåring. Maniskt följde han jättar som Hulk Hogan och Sting. Och för två år sedan började hans egen wrestlingkarriär.

Men att ta emot stryk, det fick han lära sig redan på högstadiet. Vi kommer till det senare.

– Plåtsax, hammare, borr. Trym räknar upp vad han behöver och springer iväg.

Det är eftermiddag och avslappnad stämning i det som ska bli en ny läkarmottagning i ett hus på Östermalm. Trym går från rum till rum, lyfter låda efter låda. Dammet yr när han släpper ner dem. Han klättrar upp på en stege och fäster muttrarna på en ventilationsbaffel. Nästa rum, ett rör ska in genom väggen.

Han borrar upp ett stort hål, skakar av sig dammet och spottar. Hålet är för litet, röret passar inte och en vass metallflisa sticker ut.

– Det är inte skönt, det är såna man får såna här av, säger han och visar upp ärren som löper över armarna.

Tunga lyft, konstiga arbetsställningar, utomhusjobb i minusgrader. Trym trivs som ventilationsmontör, men ibland kan det vara tufft. ”Har man haft en hård vecka är fredagarna alltid värst. Eller dagarna efter en wrestlinggala, då vill man helst vara hemma. Men man vet att det går att ta sig igenom, det är bara att bita ihop.”

Jobbet som ventilationsmontör fick han genom sin bror, som jobbade som injusterare på Gösta Schelin AB. Han fixade en anställningsintervju åt Trym och en provanställning ledde till en fast anställning. Nu har han jobbat här i snart 14 år.

Han gillar att ofta vara på nya ställen, har lärt sig att hitta bra i Stockholm. Och att han ofta träffar nya människor. Som den vintern för tre år sedan då han skulle installera stora Menerga-aggregat på ett äldreboende nära Hötorget. Regina, som jobbar som vaktmästare där, fick hjälpa till att lyfta de tunga aggregaten. Hon och Trym började snacka allt mer och spenderade fikarasterna med att planera olika spratt mot Tryms kollegor. Men en dag före jul var det Trym som råkade ut för sprattet. Helt ovetandes om faran som smög upp bakom honom stod han och pratade med en arbetskamrat. På den tiden vägde han 115 kilo, men plötsligt nuddade inte hans fötter marken längre.

– Han lät som en flicka när jag lyfte honom första gången, berättar Regina. Det var höga ciss ungefär. Det gav honom blodad tand.

– Det började där kan man säga, skrattar Trym. Jag lyfter henne utan problem och hon lyfter mig.

Kort därefter fick han flytta in som inneboende, gick via sambo till förlovade sedan ett och halvt år. Och en dag när Regina googlade efter ett kanalpaket som sände de amerikanska galorna råkade hon hitta STHLM Wrestling. Hon kontaktade dem och en vecka senare hade Trym varit på sin första provträning.

– Hans bror har försökt få honom att träna länge. Han är ett träningsfreak, kör triathlon och grejer. Men nu har jag lyckats få in Trym på en träningsform han gillar. Hans mor kliar sig i huvudet och undrar vad jag gjort med hennes son, berättar Regina.

Två hårda, men roliga år har gått sedan dess. Efter ett års träning kunde Trym gå sin första match, så nervös att allt han kunde tänka på var att fly till andra sidan jordklotet. Men den gick bra och sedan dess har det rullat på. Sju matcher har han hunnit gå och nuförtiden håller han även i nybörjarträningarna. Men i dag, någon vecka före galan, ska han själv hinna träna lite innan nybörjarna kommer.

Trym och hans träningskamrat, vars identitet vi lovat hålla hemlig, värmer upp genom att slänga sig mellan repen och falla på ryggen. De ryker ihop, Trym tar ett grepp kring träningskamratens nacke.

– Ska vi köra den? frågar han.

– Ja, kör!

Han lyfter upp honom i en galant suplex, väger en stund med motståndaren upp och ner, innan de faller bakåt med en smäll. Knän mot huvudet följs upp av en strypning. Det ser brutalt ut, men skulle du fråga en wrestlare om det är på riktigt, får du bara ett hemlighetsfullt leende till svar. Motståndaren hoppar ur ringen, hittar en parasollstång som gång på gång landar på Tryms rygg.

För varje slag som träffar hamnar han närmare golvet. Snart ligger han ner.

Det är 90-tal och vårsolen skiner över Fjärdhundraskolans röda tegelbyggnad. Trym går i nian och dagen innan fick han ett fruktansvärt besked. Hans pappa är död.

Han går till skolan ändå. Trots att klasskompisarna ofta mobbar honom. För hans glasögon, för hans vikt, för hans damp.

Två lektioner har han klarat av när han går genom korridoren där alla skåpen står, på tredje våningen. Det känns som att nerverna är 20 centimeter utanför kroppen.

Kanske säger mobbaren bara ”hej”. Eller ”tjena”. Eller något av det vanliga – ”glasögonorm”, ”tjockis”, något om dampen. Trym exploderar, därefter är det svart. När det klarnar sliter tre lärare i honom. De måste hjälpas åt för att dra bort honom, bort ifrån mobbaren som ligger kvar.

– Jag insåg att om jag fortsätter såhär, då blir jag ihjälslagen eller hamnar i finkan. Så jag måste fan ta mig i kragen, berättar Trym.

Tiden därefter byter mobbningen form. Orden växlas med slag. Han svarar med att gå därifrån, missar lektioner men på gymnasiet blir det bättre. Fortfarande undviker han konfrontationer eller försöker prata sig ur dem. Och sedan han började med wrestling har det blivit lättare, aggressioner kan han få utlopp för i ringen i stället.

Vi är tillbaka på wrestlinggalan. PT kommer inspringande till en aerobicsvideo, burop och nedåtvända tummar. Matchen sätter i gång, rör sig i hela lokalen. Trym slår PT’s huvud i ett bord så ölburkar far iväg innan de flyttar sig till baren. PT slänger Trym i backen. Han landar illa, det kommer kännas i korsryggen på jobbet på måndag. Men det vet han inte nu, adrenalinet har överhanden.

– Döda PT! Döda PT!

Flera slag, fall, sparkar, soptunnor i huvudet och stolslag i ryggen står han där till sist, segrande. Publiken jublar, han får en öl och lämnar ringen. Han pustar ut. Torkar pannan med tröjan. Flämtar ett fy fan. Regina trasslar ut hans hår och hjälper honom av med armlindorna. De dryper av svett och han visar glatt upp såren som det grova betonggolvet gett hans armar. De röda strimmorna korsar äldre och blekare ärr från jobbet.

– Jag är hes. Men det känns jävligt bra. Jag är förvånad över hur bra det känns, med tanke på vad matchen innehöll, får han ur sig och lutar utmattad huvudet mot väggen.

Hade det varit USA hade han nog fått en fet check i stället för öl efter matchen. Det är där wrestlingen är som störst, dit han drömmer om att komma. Där galorna visas för tiotusentals åskådare och hundratusentals tv-tittare, där det finns akademier med stenhårda intagningskrav och brottarna är superstjärnor med miljoner på banken. Men trots att det är långt dit från lokalen i Västberga industriområde är Trym ändå ganska nöjd.

– Det är ren och skär glädje. Att så många kan hurra på en sån som mig.

Så går en match till

Den vanligaste typen av match är den mellan ett face (en god karaktär) och en heel (en ond karaktär). Reglerna skiljer sig åt mellan olika länder, förbund och matchtyper. Ofta bryter brottarna mot dem också, speciellt heelsen. Matcher är vanligtvis uppgjorda på förhand och inövade av brottarna, för att minimera skaderisken. De vanligaste sätten att vinna är:

• Fall – Att hålla nere motståndaren med axlarna mot mattan tills domaren räknat till tre.
• Ge upp/submission – Att koppla ett grepp på motståndaren så att den måste
• Uträkning – När motståndaren inte hinner/kan ta sig tillbaka till ringen innan domaren räknat till tio.
• Knock-out – När motståndaren inte kan resa sig på benen innan domaren hinner räkna till tio.
• Diskvalificering – När motståndaren bryter mot reglerna på något sätt och blir diskvalificerad av domaren.

Kända svenska wrestlare

• Johan ”Snövit” Richthoff från Malmö. Brottare, tunnbindare, söndagsskollärare och frikyrkopastor. Vann flera OS- och EM-guld i fristil och grekisk-romersk brottning, men åren 1932–1933 arbetade han som professionell fribrottare i USA.
• Frank Andersson från Trollhättan. Efter tre VM-guld, fyra EM-guld och ett OS-brons hade Frank Andersson en kortare karriär i den amerikanska WCW-ligan i början av 90-talet.
• Jenny Sjödin från Sundsvall. Upplärd på Irland och bosatt i Manchester har hon uppträtt på flera internationella wrestlingevenemang, bland annat mot WWE-stjärnor i American Wrestling Rampage-turnén.
• Sarah Bäckman från Tullinge. Också känd som gladiatorn Spirit och flerfaldig världsmästare i armbrytning. Har nyligen skrivit på ett utvecklingskontrakt med det amerikanska wrestlingförbundet WWE.