Hösten 2010 råkade jag ut för en hälsokrasch.

Jag hade haft ett internationellt genombrott som bildkonstnär och befann mig i ett fullbokat schema, där utställningar i Berlin, Köpenhamn och Paris skulle öppna med bara någon veckas mellanrum.

Parallellt med denna stressframkallande arbetssituation hade jag också varit strikt vegetarian i tolv år och levde främst på olika sojaprodukter, som jag senare fick reda på innehåller mängder av östrogen. Inför utställningen i Berlin blev det helsidor i de största dagstidningarna, och det kom hundratals människor.

Efter att ha pratat med fler människor än jag kunde räkna till, kände jag mig på bristningsgränsen. Jag minns att jag tänkte: om någon mer vill prata med mig så kommer jag att dö på fläcken. När jag kom hem till Sverige dagen efter kraschade jag fullständigt och de fyra värsta åren i mitt liv hade just börjat.

Det visade sig att jag hade en kombination av testosteronbrist och utbrändhet. Återhämtningsprocessen var långsam och krävde olika former av behandlingar. Bland annt en terapeutisk behandling som blev väldigt intressant.

Mitt under denna resa blev jag tillfrågad om jag ville ställa upp i ett forskningsprojekt om utmattning, testosteron och hypofysförstoringar. Röntgenbilderna är en del av detta forskningsprojekt som blev en grundstomme till detta fotoprojekt.

Fotoprojektet med titeln Whispering Void, är en blandning av minnesbilder relaterade till hjärnröntgenreflektionerna samt terapeutiska bilder, som är gjorda under denna fyra år långa period av tillfrisknad.

Instruktionen innan jag skickades in i röntgentuben var: tänk inte på några problem.