Jag minns vad min tyskalärare sa när vi en dag motvilligt började prata om nazismen. ”Hitler? Ja, han lurade hela det tyska folket med sin retorik”.
Hur absurt det lät att dumförklara ett helt land. Hur det befriade alla från ansvar.
Nu hör jag hennes ord eka i vänsterns reaktioner på Staffan Juléns dokumentär ”Nya Moderaterna” som sändes i helgen. Här beskrivs hur partiet gick från Bo Lundgrens opinionsmässigt dödsdömda mörkblåa och kostymbärande elitism till Fredrik Reinfeldts statsbärande, Da Buzz-älskande arbetarparti på bara några år, utan att ändra någon egentlig politik. Fredrik Virtanen på Aftonbladet kallar PR-draget ”Briljant”. Jenny Bengtsson på Dagens Arena kallar motvilligt moderaterna för ”Genier”.
I detta hyllande av det politiska motståndet ligger ett frikännande av väljarkåren för att de inte förstod bättre, och samtidigt en hoppfull tanke om att vänstern kanske en dag ska lära sig bli lika bra på att luras som borgarna. Det är en riktig tankevurpa.
För om hyllningskören ska vara konsekvent borde den även stämma upp till allsång inför Sverigedemokraternas framgångar. Från ökänt nazistparti till Sveriges tredje största på nolltid. Kostymer istället för bombarjacka? Genier. ”Islamkritik” istället för ”Bevara Sverige Svenskt”. Vilken fantastisk retorisk insats! ”Rensa ut rasismen i ungdomspartiet”. Briljant! Och att väljarna röstar på dem är förstås inte deras fel!
Eller nej.
Så låter det inte. Alla ser att det är genomskinliga gester som rymmer ett lika rasistiskt parti då som nu. Vänsterdebattörer understryker det dag efter dag utan att nagga på SD:s opinionssiffror, precis som de under åtta år av alliansregering med begränsad framgång brottades med att försöka förklara att jobbskatteavdraget inte var ”500 kronor i plånboken hos vanligt folk” utan en aggressiv nedmontering av välfärden.
”Att Nya Moderaterna lyckades sälja in klassisk moderatpolitik på socialdemokratiska slagord berodde inte på deras skicklighet utan på Socialdemokratin var för dålig på att ha någon trovärdig politik alls.”
Kejsaren har alltså alltid varit naken. Väljarna blir inte lurade. De är inte dumma. De lyssnar och röstar på det som verkar mest trovärdigt, även om det innebär att välja det minst sämsta alternativet snarare än det bästa. Att Nya Moderaterna lyckades sälja in klassisk moderatpolitik på socialdemokratiska slagord berodde inte på deras skicklighet utan på att socialdemokratin var för dålig på att ha någon trovärdig politik alls.
Precis på samma sätt som Sverigedemokraterna nu växer på grund av övriga partiers oförmåga att på ett övertygande sätt visa vägen mot framtiden. Oron stiger kring tiggare på gatorna, globalisering och en kraftig invandring, men trovärdiga inkluderande, progressiva svar uteblir. SD behöver knappt vifta med järnröret.
Inte minst socialdemokratin står inför svåra utmaningar för att möta både högerlogik och den nationalchauvinistiska vågen. Men att tro att det skulle gå att lösa med bättre PR snarare än bättre politik leder bara i en riktning: mot de danska Socialdemokraternas rasistiska tunnelbaneaffischer i Köpenhamn.
Och vem har då lurat vem med sin retorik?
