Socialsekreteraren Lasse Persson i Krokom tog sitt liv och två chefer åtalades för att ha drivit honom i döden. Nu kommer boken om det uppmärksammade fallet, skriven av DA:s reporter Elinor Torp.
Krokomfallet i korthet:
24 maj 2010 vädjar socialsekreteraren Lars Persson om att få bli omplacerad.
26 maj 2010 får Lars Persson en underrättelse om avskedande.
10 juni 2010 är Visions ombudsman på väg till Krokoms kommun för överläggning om avskedandet. Samma morgon tar Lars Persson sitt liv.
27 september 2010 polisanmäler änkan Maria Lundquist Persson fem chefer vid Krokoms kommun för brott mot arbetsmiljölagen genom vållande till annans död.
21 mars 2013 åtalas två av cheferna i kommunen för arbetsmiljöbrott.
19 februari 2014 fälls cheferna för grov vårdslöshet till villkorlig dom och dagsböter av Östersunds tingsrätt. Domen överklagas av båda parter.
3 mars 2015 frias cheferna i hovrätten för nedre Norrland. Beslutet överklagas till Högsta domstolen av Riksåklagaren.
11 juni 2015 meddelar HD att man inte ger prövningstillstånd.
Elinor Torps Döden på jobbet handlade om den tragiska kalkugnsolyckan på SSAB i Luleå och fick stor uppmärksamhet. Nu ger Dagens Arbete och bokförlaget Atlas ut hennes andra bok. Den handlar om självmordet i jämtländska Krokom och heter Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen.
Varför har du skrivit boken?
– Jag hörde för många år sedan en siffra jag inte kunde släppa. Under 90-talet sa den kände svenske professorn Heinz Leymann att 300 självmord varje år kan kopplas till jobbet. Siffran är en uppskattning. Men den stannade kvar i mig, som ett möjligt mått på vad dålig psykosocial arbetsmiljö kan leda till.
– Sverige har varit ett föregångsland på fysisk arbetsmiljö. Men när det handlar om skador på själen har vi inte hunnit så långt. Arbetsmiljöverket, facket, arbetsgivarna – alla trevar just nu efter svar på hur man ska jobba mot mobbning och stress. Samtidigt pekar alla siffror på att det här är problem som ökar i arbetslivet, och det kostar samhället, individen och företagen.
Ett tungt tema att angripa?
– Ja, men det är ett tema som har dragit i mig ända sedan jag blev journalist. På Journalisthögskolan fick vi lära oss att vi inte skulle skriva om självmord för det kunde leda till fler självmord. Jag menar att man visst kan skriva om det – på rätt sätt. Om man kan förstå processerna som leder fram till ett självmord, då kan man också förstå hur man kan förebygga och hindra att det sker.
När bestämde du dig för att skriva om Lasse?
– Det började under arbetet med Döden på jobbet. Jag intervjuade en åklagare som råkade sitta vägg i vägg med åklagaren som var på gång att väcka åtal mot Lasses chefer. Hon skulle driva självmord som ett arbetsmiljöbrott, något liknande hade aldrig gjorts tidigare. Redan då började jag fundera. När rättegången började hade jag pratat med Lasses familj, och fick också en av de åtalade cheferna att öppna sig.
Vad har varit svårast?
– Arbetet har helt och hållet byggt på att jag har fått förtroende från Lasses familj och arbetskamrater. Det svåraste har varit att hålla distansen. Jag har levt med de här människorna och gått djupt in i dem och deras liv under skrivprocessen. Samtidigt är jag journalist, jag kan inte vara part i målet.
Du har kallat Lasses död för ”Självmordet som väckte Sverige”. Finns det någon del av arbetet som också har ingett hopp?
– Ja – nu diskuteras frågorna. Receptionisten Therese som jobbade med Lasse sa att hans död inte har varit förgäves. Den gjorde att arbetsplatsmobbning kom upp på agendan. Lasse var känd för att hjälpa andra, och med allt som rörts upp är det som om han har fått hjälpa en sista gång.
Vad skulle du önska att boken leder till?
– Att det finns en chans till upprättelse för dem som skadas psykiskt av jobbet. Att Sverige börjar ta i de här frågorna, och att den psykosociala arbetsmiljön blir lika viktig som den fysiska.
Lyssna när Elinor läser inledningen till boken”Jag orkar inte mer – självmordet som väckte Sverige”
