Krönika Stefan Löfven kliver ut till nyfikna journalister och presenterar sin regeringsombildning. Berättar om nya namn, rockader och prioriteringar framöver. Och så en mening om näringsminister Mikael Damberg: ”Nu ska han, tillsammans med näringslivet, fokusera på att skapa fler enkla jobb.”
Jag hajar till. Vad är egentligen ett enkelt jobb?
För den som vaknar upp en måndag morgon med värkande rygg eller en jagad känsla i magtrakten är jobbet inte enkelt. Alltför många biter ihop, uthärdar. Tänker jag.
I en partiledardebatt ett par dagar senare dyker de upp igen: de enkla jobben.
Det pratas mycket om att det är nödvändigt, men väldigt lite om vilka som ska utföra dem. För på vilkas premisser skapas den flexibla och utbytbara arbetskraften, på människornas eller näringslivets?
Något gnager i mig. Först vet jag inte riktigt vad det är, sedan kommer det till mig: hur min gammelmormor Lydia brukade berätta om sitt yrkesliv. Hur hon skurade golv, putsade och fejade hemma hos, som hon uttryckte det, ”fint folk”. När herrskapet åt i den stora matsalen drog hon ut en skärbräda i köket och åt kvickt. Nig, var tacksam åt det lilla.
Lydias berättelse delas av en generation som växte upp med tjänstesamhällets fasta hierarkier, med maktlösheten som självklar konstant. Historien om välfärdsstaten är historien om generationer av krökta ryggar som gick samman. Mot förnedring och maktlöshet, för rättvisa och jämlikhet.
När klyftorna minskade försvann tjänstesamhällets jobb — portvakter, kammarjungfrur, hembiträden. Nya och värdigare kom till.
Arbetsmarknaden är ingen friktionsfri yta där det handlar om att justera i marginalerna. Vad vi jobbar med handlar om makt och ofta motstridiga intressen. Det som låter så självklart riskerar i själva verket att skapa ett nytt klassamhälle, med vassare konturer.
Enligt nyliberalt tankegods är det viktigaste för ekonomin att arbetsgivarna har en flexibel arbetskraft med låga löner. De alltmer högljudda rösterna för enkla jobb som lösning på arbetslöshet och segregation rymmer flera faror. För hur minskar klassklyftorna om de lågbetalda, ovärdiga jobben blir fler? Vilket samhälle skapar det?
Sverige är det land i västvärlden där klyftorna ökat som snabbast de senaste 20 åren. Fler enkla jobb och mindre makt för den anställde vänder knappast trenden. Det är nämligen ingen naturlag att jobb enbart skapas i privat sektor, hur ofta och gärna högern och näringslivet än hamrar in budskapet. Visst kan jobb med lägre förkunskaper och kvalifikationer vara nödvändiga. Men i stället för att låta näringslivets kortsiktiga intressen sätta ramarna vore det vettigare att fundera över vad samhället behöver.
Det är inte fler välklippta villarabatter eller nytt tjänstefolk som behövs. Den offentliga sektorns budgetkaka har minskat stadigt sedan nittiotalets början, det är i stället dit blickarna borde vändas. Välfärd. Skola. Bostäder. Valet står inte mellan enkla jobb eller ingenting, det står mellan nyväckt privilegiesamhälle eller moderna och anständiga jobb. En statsminister från ett parti vars historia är sammanflätad med fackföreningsrörelsen måste vilja något annat, något mer.
Jag vet i alla fall vad Lydia hade velat.
