Krönika Trafiken och arbetsmiljön har mycket att lära av varandra, skriver DA:s krönikör, Peter Larsson, civilingenjör och senior rådgivare hos Sveriges ingenjörer.
Noll. Smaka på ordet eller tänk på siffran. Noll är ju egentligen ingenting men ihop med vision eller tolerans väcker det positiva känslor. Då säger noll något bestämt, det negativa ska inte få finnas. Som nolltolerans mot kriminalitet eller sexuella trakasserier eller visionen om noll skadade eller döda i den svenska trafiken.
Riksdagen tog ett sådant beslut 1997, det var djärvt och blev också omdebatterat. Men uppenbarligen har det tuffa målet och de åtgärder som följde haft effekt. Från över 500 dödade 1997 till 253 år 2017. För att inte tala om hur det såg ut för 50 år sedan, då över 1 000 personer dog per år när trafikvolymen var en bråkdel av dagens.
2018 bröts helt plötsligt denna positiva trend då hela 325 personer omkom i trafiken. Hur kunde det ske? Vad ligger bakom? Frågorna är än så länge fler än svaren.
Men vi dör inte bara i trafiken utan också på jobbet. Larmen om ökat antal dödsolyckor på arbetsplatser har duggat allt tätare. Så tätt att arbetsmarknadsminister Ylva Johansson ryckt ut och deklarerat att det är ”nollvision” mot dödsolyckor som gäller på jobbet – också! Med 18 döda redan första kvartalet i år är det självklart att det behövs mer av handling.
Arbetsmiljöarbetet är historiskt äldre än trafiksäkerheten. Det stora genombrottet kom i mitten av 1900-talet.
Lagar skärptes, myndighetstillsynen byggdes ut och forskning bidrog med nya kunskaper. Det gav resultat, från över 400 dödsfall år 1955 till en bra bit under 50 dödsfall de senaste åren.
Men är då trenden bruten även här? Ska vi verkligen behöva uppleva en framtid med fler dödade på arbetsplatserna?
Det som förenar framgången för trafiksäkerheten och arbetsmiljön är kombinationen av systematik, medvetenhet, organisation och vilja. Allt hänger ihop. Alla delar krävs för att nå framgång.
Nedmonteringen av arbetsmiljöarbetet för cirka tio år sedan var ingen bra signal. Tvärtom. En otydlig organisation och därmed ansvar vid upphandlingar har inte gjort saken bättre. Vår mänskliga efterlevnad är ytterligare en annan. Det finns faktiskt skäl att respektera både varningsskylten på arbetsplatsen och hastighetsbegränsningen.
Säkerhetstänkandet är mer eller mindre utvecklat inom olika sektorer. När ett flygplan störtar får det inte bara rubriker. Det leder också till omfattande utredningar med syfte att stärka säkerheten. Trafiken och arbetsmiljön har mycket att lära av varandra, men säkert också av andra sektorer.
Livet är förenat med risker, javisst. Dödsfall kommer sannolikt inte att kunna undvikas helt även i framtiden. Men det kan bara vara noll som gäller och som är ledstjärnan
Har vi lärt oss att tänka efter före?
