Krönika Om vi inte åtminstone försöker använda fackets enda motmakt när grundläggande intressen hotas så kommer allt fler att ställa sig frågan varför de alls ska vara organiserade, skriver Volvoarbetaren och skribenten Lars Henriksson.
Om skribenten:
Lars Henriksson är frilansskribent och skyddsombud på Volvo Cars i Torslanda.
När jag började arbeta i slutet av 70-talet hade en rad stora reformer på arbetsmarknaden just landat. Medbestämmandelagen var mest omdebatterad, de uttalade ambitionerna att kraftigt öka de anställdas makt fick mången borgerlig ledarskribent att tugga fradga. Rätt obefogat skulle det visa sig, snart döptes lagen till ”Tutan” i fackliga kretsar; vi blev överkörda som vanligt, arbetsgivaren var bara tvungen att tuta först…
Den lag som skulle sätta störst avtryck var i stället Lagen om anställningsskydd, las. Från början motiverad främst med behovet att skydda äldre innebar den en liten men verklig förskjutning av makten på arbetsplatserna. Arbetsgivarens gamla rätt ”att fritt antaga och avskeda arbetare” naggades i kanten när kraven på saklig grund och turordning lagstadgades.
Makten över anställningar och jobb låg givetvis kvar hos ägarna, men lagen i kombination med ökad stridbarhet och självförtroende bland många arbetare och fackföreningar gjorde det svårare att sparka folk godtyckligt och gav en bättre förhandlingsposition för facket vid uppsägningar.
Detta har aldrig lämnat arbetsgivarna och deras politiska representanter någon ro. Inte främst för att den kostar pengar – de svenska företagens vinster har inte direkt skämts för sig sedan 70-talet – det är själva inskränkningen i ägarmakten som svider.
Krypskyttet mot anställningsskyddet har pågått i decennier, inte utan framgångar och det var inget att förvånas över att kraven på ytterligare urholkning av las fanns med i Januariöverenskommelsen.
Bakom försöken att skoja till det i 90-talsreklamen om ”Nisse från Manpower” fanns en järnäve: minns att ni alla är lätt utbytbara.
Precis som när inskränkningar av strejkrätten avtalades fram i fjol ska nu fack och arbetsgivare ”frivilligt” sluta avtal som uppfyller kraven från politikerna. Och precis som i fjol sägs det att det är ett sätt att värna ”den svenska modellen”, som om denna vore något evigt, skapat på 30-talet och opåverkat av tiden. Så är det naturligtvis inte.
En viktig del av denna modell var till exempel förbudet mot privata arbetsförmedlingar som antogs 1935. När lagen upphävdes 1992 och bemanningsföretagen vällde in på arbetsplatserna försvann principen att de som arbetar tillsammans på en arbetsplats ska vara organiserade tillsammans och jobba under samma avtal.
Viktiga delar av anställningsskyddet löstes upp och för många även känslan av att tillhöra ett kollektiv. Bakom försöken att skoja till det i 90-talsreklamen om ”Nisse från Manpower” fanns en järnäve: minns att ni alla är lätt utbytbara. Något som skulle utnyttjas av många företag de kommande åren.
Så visst finns det problem med las som borde åtgärdas. Men den läckande lagstiftningen behöver tätas, inte få ytterligare hål och smitvägar för arbetsgivarna.
Är det politiska trycket så starkt på våra fackliga ledningar att de helt glömt bort vad som är det mest grundläggande i den svenska modellen – och varje annan facklig modell för den delen: att den fackliga styrkan ligger i vår förmåga att strejka?
Det märkligaste är ändå att det från fackligt håll nu framhålls att förhandlingarna om las måste vara klara innan september då den avbrutna avtalsrörelsen ska återupptas. Det vill säga att dessa förhandlingar, som kan komma att påverka arbetsförhållandena i många år framåt, ska föras under fredsplikt, utan rätt till stridsåtgärder.
Är det politiska trycket så starkt på våra fackliga ledningar att de helt glömt bort vad som är det mest grundläggande i den svenska modellen – och varje annan facklig modell för den delen: att den fackliga styrkan ligger i vår förmåga att strejka?
Genom att organisera oss och gemensamt vägra att sälja vår arbetskraft har vi möjlighet att väga upp den makt som ligger i ägandet. Det är fackets själva existensberättigande. Om vi inte åtminstone försöker använda den motmakten när grundläggande intressen hotas så kommer allt fler att ställa sig frågan varför de alls ska vara organiserade.
Ska nu anställningsskyddet åter regleras i avtal så som det till stora delar var innan las, måste sådana förhandlingar självklart ske utan fredsplikt. Det skulle lyfta frågan från de slutna förhandlingsrummens och de ängsliga politiska kompromissernas områden och lägga den där den hör hemma, i öppen dragkamp mellan ägarna och oss anställda, organiserade i våra fackföreningar.
En sådan fajt skulle stärka den nästan bortglömda tanken på att vi kan slåss tillsammans för gemensamma intressen, bortom allt det som skiljer oss åt och som får absurt stort utrymme i dagens politiska debatt.
Att däremot gå in i avgörande förhandlingar under hot om statlig lagstiftning och utan egna maktmedel är en facklig självmordsstrategi.
Hamnkonflikten – därför rör den dig
