Dödsolyckor är svåra att utreda, säger Jörgen Lindberg, vice kammarchef och vice chefsåklagare vid Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål, Rema.
Åklagaren måste få svar på tre frågor:
1. Vad har egentligen hänt?
I många fall är det svårt att svara på varför olyckan inträffade. Vittnesmål kan skilja sig åt och åklagaren kan ha problem att skapa sig en bild av vad som hände. Den tekniska bevisningen som krävs för åtal är ofta omfattande.
– Jag förstår verkligen att det kan upplevas som lång tid. Men förväntningarna på hur fort det kan gå kanske är orealistiska? Den här typen av brott kräver mycket utredning.
2. Vem har arbetsmiljöansvaret?
Det kan vara svårt att bevisa. Ytterst är det bolagsstyrelsen, men arbetsmiljöansvaret kan delegeras vidare. Men att någon har tilldelats ansvaret ”på papperet” räcker inte. Den personen måste också i praktiken ha
ansvarat för arbetsmiljön.
– Det är ett bekymmer och bottnar delvis i att det inte finns någon lagreglering av hur ansvarsfördelningen ska göras, utan det bygger på en praxis som inte är helt solklar i alla lägen.
3. Har personen agerat oaktsamt?
Den som står åtalad för att ha vållat en annan persons död åtalas för att ha agerat ”oaktsamt”.
– Generellt fälls någon för personligt ansvar bara när det är en hög grad av klandervärdhet, alltså en bra bit över oaktsamhetsnivå. Domstolarna är ganska frikostiga med att frikänna i dessa fall.
