Strejkande Caroline, 30, levde för Tesla: ”Vi var livrädda för facket”

Ständigt jagad av cheferna. Hot om uppsägning. Poängsystem. Verkligheten inne på Teslas verkstad i Örebro höll på att ta knäcken på Caroline Einevåg.

Nu har hon strejkat i 1,5 år – och är beredd att hålla ut till pensionsåldern.

– Hellre det än att bli så söndersliten som jag blev där, säger hon.

Här kan du lyssna på en AI-genererad uppläsning av artikeln:

Karlstad, fredag förmiddag. Caroline Einevåg släntrar över en tom utegård. De flesta av hennes grannar är på jobbet så här dags, men det stressar henne inte. Efter drygt 500 dagar av strejk har hon vant sig vid den nya dygnsrytmen.

– Jag har inte alls påverkats negativt av det. Jag var så utbränd på Tesla att strejken kom som en räddning, säger hon.

Det var i februari 2023 som hon fick jobb som mekaniker på Teslas nya verkstad i Örebro. Ett drömjobb för Caroline som precis gått ut yrkeshögskolan.

– Jag tyckte det var skitcoolt. Det var Tesla liksom, ett amerikanskt företag och Elon Musk var ju väldigt framåt. Det var den bästa tiden någonsin.

Till en början flöt jobbet på bra. Tempot på verkstaden var hanterbart och Caroline hann göra sig bekant med både kollegorna och arbetet, som i många fall var tekniskt komplicerat.

Men efter några veckor märkte hon hur pressen började öka. Cheferna ville höja produktionstakten, och det fort. Plötsligt hade de gått från att tillsammans hantera fem bilar per dag, till ett ackord på fem bilar per anställd. 

– Det var då det började med den här stressen och pressen. För mig i alla fall som var oerfaren och aldrig hade tagit i en Tesla. Jag slutade äta lunch och hann inte dricka kaffe. Jag hade inte tid att gå på toaletten. Pressen dödade mig inombords.

Interna rankingsystem skapade stress

Hela tiden strömmade nya bilar in, med nya skador. Det ena problemet mer komplicerat än det andra. Caroline Einevåg försökte be om hjälp, men halkade hela tiden efter.

– Det kunde stå att ett jobb skulle ta 50 minuter. Tog det då en timme och 20 minuter så var det alldeles för mycket. Och då gick du ner i mätningen. Och som för mig som inte hade någon erfarenhet, det kunde räcka med att en sak gick sönder eller att jag fastnade någonstans. Då gick min tid jättehögt upp.

Varje dag mättes de anställdas produktivitet på stora tavlor i verkstaden.För att nå upp till målen gällde det att ligga runt 50 procent i produktivitet. Caroline, med sina elva procent, hamnade ständigt längst ned på listan.

Samtidigt såg hon hur kollegor med provanställning försvann på löpande band.

– Det spelade ingen roll hur noggrann du var. Om din produktivitet var låg så drog du ner alla i hela verkstaden. Och då fick du inte vara kvar. Så det var ju den rädslan jag hade varje dag, att nu kommer de säga upp mig också.

Hon kompenserade genom att bygga relationer med kunderna, och fick höga poäng för kundnöjdhet. För att hålla cheferna nöjda såg hon till att vara tillgänglig alla timmar på dygnet, sju dagar i veckan.

– De ville kunna nå oss mellan typ sex på morgonen och elva på kvällen. Så jag hade alltid telefonen på mig, jag svarade på kvällarna och skrev sent på helger med cheferna. Jag levde för Tesla verkligen.

Konstant rädsla för uppsägning: ”Grät väldigt mycket”

Till slut fick hon med nöd och näppe en fast anställning som mobil tekniker. Men prestationskraven och rädslan för uppsägning hade sedan länge börjat tära på psyket.

– Jag grät väldigt mycket, och då är jag inte den som gråter i första hand. Jag vet att jag önskade att jag skulle köra av vägen så att jag skulle slippa komma till jobbet. Jag var nästan som en zombie.

Ändå kände hon en stark lojalitet med företaget och kollegorna.

– Jag gav Tesla allt. Jag var ju så rädd att förlora mitt jobb så jag gjorde ju allt jag kunde för att hålla dem nöjda.

Caroline, som varit med i facket från första anställningsdagen, visste inte att Tesla saknade kollektivavtal. Så när hon fick höra talas om strejken blev hon först förvånad.

– Jag fick ett sms då från IF Metall att imorgon får du gå ut i strejk. Och jag bara ”okej”. Jag förstod ingenting. Och jag var ju livrädd. Jag hade precis fått min fasta anställning som jag aldrig trodde jag skulle få och sen skulle jag bara gå ut i strejk.

Hon vände sig till arbetsgivaren som påminde om hennes rätt att organisera sig fackligt. Den 27 oktober 2023 gick hon ut, även om det var med viss tvekan.

– Det kändes som att jag svek Tesla, förstår du. Som att jag gjorde chefer och alla besvikna. Så det tog ett tag för mig att mjuka upp mig och se argumenten. Nu har jag förstått varför vi strejkar. Att det funkar inte så här i Sverige. Vi kan inte jobba som någon typ av robotar.

”Facket försökte förklara”

Hon tror att det var många anställda som, precis som henne, saknade kunskap om vad strejken egentligen handlade om.

– Facket försökte förklara för oss, men vi på verkstaden var ju livrädda för dem. När de kom så gick vi någon annanstans. De försökte bjuda ut mig på lunch och allt möjligt, men jag sa nej för jag var så rädd för Tesla, vad de skulle tycka.

Nu trivs hon bra i strejken. Hon deltar i möten, pratar med media och föreläser på årsmöten. Att strejkvakta, däremot, har varit tuff. Inte minst då Caroline Einevåg var den enda strejkande i Örebro under det första dryga året. Nu är de två strejkande på avdelningen, och Caroline säger att hon är redo att ta mer plats.

– Rädslan finns ju fortfarande att jag bli svartmålad inom den här industrin av mekaniker. Men samtidigt så är det så många andra som är med i strejken som är så starka och verkligen visar hur de känner och tycker. Så jag upptäcker ju att jag inte är ensam.

Hur känns det att flera år av ditt liv kanske kommer att gå till att strejka?

– Det har jag ingenting emot. Hellre det än att bli så söndersliten som jag blev där. Då går jag hellre hemma och försöker göra skillnad för de som vill söka jobb på Tesla. Säger de att vi ska strejka i 35 år så är jag med.

Ida Persson