Metalls avtalssekreterare Anders Tiderman är ”hyfsat nöjd” med det nya stålavtalet. Med arbetstidsförkortning och löneglidning ger det runt 10 procent på tre år.
Innebär det att du också är nöjd med nivån löneökningarna?
– De är acceptabla med tanke på förutsättningarna. Nivåerna är liknande de som Industrifacket fått i allokemiska avtalet. Med arbetstidsförkortningen hamnar vi på 8,6 procent på 38 månader. Och lägger man därtill en beräknad löneglidning hamnar vi till slut på 10-10,5 procent. Då är vi i nivå med utvecklingen i Europa.
Är låglönesatsningen tillräcklig?
– Jag är nöjd med att vi kunnat höja lägsta semesterlön med 35 kronor om året, alltså med 105 kronor på tre år. Det betyder mycket för de lågavlönade.
Och de som går på avtalets lägsta löner?
– De får 3,5 procent första avtalsåret, 3 procent det andra och 3 procent även det tredje avtalsåret. Det är några tiondelar mer än utrymmet.
Vad hade hänt om ni sagt nej till detta slutbud också?
– Då hade vi sannolikt gått mot ett avtalslöst tillstånd och kanske ställts inför en konflikt.
Anders Tiderman är noga med att understryka att Metalls förbundsstyrelse på onsdag ska ta ställning till avtalet. Och på fredag säger Metalls avtalsråd ja eller nej till avtalet.
Nu väntar verkstadsförhandlingarna. Om du jämför utgångsläget mellan de två förhandlingarna: blir det svårare att komma överens om ett verkstadsavtal än ett stålavtal?
– Historiskt har det varit svårare att komma överens med Verkstadsföreningen. Följer vi den historiska trenden så ser det inte lättare ut denna gång. Å andra sidan har vi nu träffat en uppgörelse som lär ha viss betydelse för våra fortsatta förhandlingar.
