Lönekostnaderna bör öka med mellan 1 och 2,5 procent. Det är bäst för ekonomin, löntagarna och sysselsättningen. Det säger Konjunkturinstitutet i sin rapport 2009 om lönebildningen.
När Konjunkturinstitutet i dag bjöd in media för att delge medborgarna sin visdom (som för övrigt ifrågasatts efter en tidigare miss), använde man ord som ”lagom” och ”gyllene medelväg”. Om utvecklingen av lönekostnaderna ska få den beskrivningen bör de öka med mellan 1 och 2,5 procent, enligt KI.
Inte oväntat varnade KI för höga lönekostnadsökningar. Sådana försämrar likviditet och konkurrenskraft. Över 2,5 procent i ökade lönekostnader riskerar att skada ekonomin.
Konjunkturinstitutets forskningschef Juhana Vartiainen, den som ansvarar för lönebildningsrapporten, uppehöll sig oväntat mycket vid riskerna med noll i löneutveckling. Stagnerande löner skadar ekonomin till och med mer än om lönekostnaderna blir i överkant.
När Facken inom industrin i förra veckan mötte media framhöll IF Metalls ordförande Stefan Löfven riskerna med ett nollbud som arbetsgivarsidan förordat i ett flertal debattartiklar. Och får indirekt stöd av Konjunkturinstitutet. Stagnerande löner fram till 2012 skulle betyda 40 000 färre sysselsatta, enligt KIs beräkningar.
Enligt Konjunkturinstitutet finns då risken för deflation och en japansk utveckling av ekonomin.
Om kostnadsökningarna hamnar ovanför KI:s rekommenderade internvall på 1 till 2,5 procent, och i stället blir 4 procent, får vi högre realräntor som hämmar återväxten ger 20 000 färre sysselsatta 2012.
Det så kallade krisavtalet mellan Teknikföretagen och IF Metall har underlättat situationen i många företag, konstaterade Konjunkturinstitutets Juhana Vartiainen.
Han tyckte också att det är viktigare än vanligt att lönebildningen blir mer lokal. Främsta skälet är de skilda förutsättningar som råder i företagen.
Lagom är alltså bäst, enligt KI. Stannar lönekostnadernas ökning på mellan 1 och 2,5 procent kan vi räkna med cirka 1 procent i reallönehöjning, spår Konjunkturinstitutet.
