Under krisen uppvaktades i stort sett alla LO-förbund om att mjuka upp avtalen. Centralt eller ute i företagen. Arbetsgivarnas pressade på medan förbunden stretade emot.
Under den akuta finans- och konjunkturkrisen minskade efterfrågan dramatiskt på varor och tjänster. Anställda fick allt mindre att göra. Arbetsgivarna försökte hitta sätt att minska kostnaderna.
På en del arbetsplatser kom man överens om att göra det bästa av situationen, som det ofta heter. Tveklöst rådde det krisläge. Förhoppningsvis kunde då lite flexibilitet rädda en del jobb. Jobben kändes viktigare än ett antal paragrafer. Särskilt som hela världen verkade gå mot stagnation och ekonomiskt kaos.
Värst blev det i IF Metall där bilindustrin nästan stannade av och underleverantörerna drogs med i fallet.
Lokala nödlösningar blommade. I praktiken hade arbetsgivare lokalt lyckas få den öppningsklausul deras centralorganisationer länge trånat efter. Nu hade man delvis lagt kollektivavtalet åt sidan.
IF Metall bedömde att den vildvuxna floran av lokala lösningar hotade kollektivavtalet. För att slå vakt om kollektivavtalet, de anställda och industrins överlevnad, kom så krisavtalet i mars. Ett reglerat och begränsat deltidsavtal. Lägre kostnader men också ordning och reda i arbetsvillkoren.
Krisavtalet skulle ge det lokala facket stadga att stå emot pressen att släppa på regelverket. I en osäker situation med en minst sagt svårbedömd framtid.
Om krisavtalet lättade på trycket i IF Metall ökade den i stället i och på andra LO-förbund.
Pappers tog snabbt reda på hur det såg ut sina arbetsplatser. I en del bruk hade arbetsgivarna begärt sänkta, frysta eller uppskjutna löner. Utan att få önskat gensvar. Möjligtvis med något undantag, enligt en förbundsenkät.
Skogsindustrierna började då bearbeta Pappers och GS centralt för att få egna tillämpningar av IF Metalls krisavtal.
– Vi höll emot i april och en bit in i maj i de överläggningar vi hade, så krisavtalet fick ingen påverkan på oss. Vi var ganska resoluta, säger Matts Jutterström, Pappers avtalsansvarige, när Dagens Arbete frågar samtliga förhandlingsansvariga i LO-förbunden om den turbulenta tiden.
I både Pappers och GS bedömde man att motparten försökte använda krisavtalet som bräckjärn för att luckra upp avtalen.
Även en del kommuner försökte hålla inne löneökningarna och gjorde olika utspel.
– Vi fick resonera med ett antal kommuner men vi har haft en klar politik, säger Lasse Thörn, förhandlingsansvarig i Kommunal.
Byggnads avtalssekreterare Torbjörn Johansson beskriver det som att IF Metalls avtal öppnade Pandoras ask. Arbetsgivarsidan ville ha något liknande:
– Nu blev det inte så. Krisavtalet påverkade argumentationen, så att säga, men vi led inte värst mycket av det.
Marcel Carlstedt, avtalssekreterare i Transport, är emot krisavtalet som idé. Man kan inte försämra villkoren för att rädda jobb, tycker han:
– Vi fick omedelbart förfrågningar men sa blankt nej.
Krisavtalet öppnade ögon på arbetsgivarsidan, säger Magnus Pettersson i Fastighetsanställda.
Gerald Lindberg i Livs konstaterar för sin del att all uppståndelse inte berörde Livs så mycket:
– Livsmedelsindustrin har gått bra. Det har inte funnits anledning för arbetsgivarna att fundera i dom banorna.
Samarbetet mellan LO-förbunden tycks vara bättre än på länge. Krisavtalet till trots. Kanske gäller det även kollektivavtalet. Kollektivavtalet stod pall för både krisavtal och finanskris.
Läs också Dagens Arbetes dokument om hur det gick till när krisavtalet kom till.
