Diskriminering i arbetslivet är vanligt – men få vet vad diskrimineringslagen innebär.
I en ny rapport från DO riktas kritik mot informationen från facket och arbetsgivarna.
Diskriminering lämnar djupa avtryck hos de utsatta och leder till utanförskap. Trots det är kunskapen om vad som utgör diskriminering i lagens mening dålig. Det visar rapporten som Diskrimineringsombudsmannen, DO, gjort på uppdrag av regeringen.
Rapporten bygger på nästan hundra djupintervjuer, genomförda av Sifo, och åtta fokusgrupper bestående av personer som själva upplevt sig diskriminerade.
– Jag vet att man inte får diskriminera, men jag vet inte vad som händer när eller om man anmäler. Förmodligen ingenting. Vet inte vart jag skulle vända mig, säger en person som deltagit i studien.
Fackförbund och arbetsgivare uppfattas av DO som viktiga aktörer för information om diskriminering. De fåtal studiedeltagare som valt att anmäla diskriminering till sin fackliga organisation har i de flesta fall känt stor besvikelse.
– Vände mig till facket men de gjorde ingenting. Jag orkade då inte driva allting själv, säger en deltagare.
Ingen har märkt av att deras arbetsgivare utför något arbete för att förebygga diskriminering – trots att det är deras skyldighet att göra det. Dessutom ser man ett problem med att anmäla något som hänt på arbetsplatsen, eftersom man då troligen måste anmäla sin chef.
I en tidigare studie från SCB sa 50-60 procent att de trodde de skulle bli stämplade som ”besvärliga” om de gjorde en anmälan, och att de skulle bli utfrusna och trakasserade. Väldigt få kunde se att de positiva effekterna skulle överväga.
– Man vill ju inte börja bråka med sin arbetsgivare, det är inte kul och tar mycket energi. Dessutom är det ju faktiskt min chef som bestämmer min lön, då vill man inte ha någon konflikt, säger en studiedeltagare.
Fotnot:
Samtliga diskrimineringsgrunder som omfattas av diskrimineringslagstiftningen inkluderades i studien. Även personer som missgynnats på grund av föräldraledighet innefattas.
Läs hela rapporten.
