– Historien har gett oss rätt när vi motsatte oss att gruvfacket skulle gå upp i Metall i början av 90-talet, säger Lars Törnman (S), kommunalråd i Kiruna och före detta ordförande i gruvfacket.
I en debattartikel på sajten Newsmill om gruvolyckan i Chile tidigare i höst lanserade han tanken på att åter skapa ett fristående gruvfack.
– Jag vill inte tala om för gruvarbetarna vad de ska göra, jag är inte ens medlem längre, säger han.
I artikeln tog Törnman upp det svenska gruvfackets omstridda anslutning till det betydligt större förbundet Metall (nuvarande IF Metall) i början av 90-talet.
Det tunga skälet för en anslutning var då att det inte fanns någon framtid för gruvbranschen. Facket skulle inte överleva på egna ben, menade förbundstoppen i dåvarande Metall.
Lars Törnman tycker att olyckan i Chile tidigare i höst och den mirakulösa räddningen av gruvarbetarna satte fokus på branschen på ett nytt sätt.
– Det var en tragisk olycka, men med ett fantastiskt slut. Det lyckliga slutet gav en positiv effekt i hela världen för gruvbranschen.
Plötsligt såg man mer än de stora vinsterna som gjorts under de senaste åren. Gruvarbetet i sig blev intressant.
Men de som anställs i gruvbolagen ökar inte lika mycket. Rationaliseringarna gör att gruvarbetare fortfarande är en relativt liten grupp i Sverige.
– De som är anställda i gruvbolagen är bara en del av dem som jobbar i gruvorna. Räknar man med alla entreprenörer som jobbar med gruvbrytning och tillredning är det närmare 10 000 personer.
Vad tycker du om argument som att det inte går att finansiera till exempel rättshjälp i ett eget gruvfack?
– Visst finns det kostnader. Det är klart. Men jag tar inte ställning till det. Min artikel handlade mer om vad som hände då, i början på 90-talet.
Vad är poängen med att ha ett separat gruvfack?
– Ett stort förbund är kanske inte alltid bäst. Det finns en fördel med att ha nära till medlemmarna. När jag var ordförande i gruvfacket var det aldrig under 300 personer på mötena. Det blev en extrem sammanhållning.
Vad är det som är så speciellt med gruvarbetare?
– Det är en speciell typ av arbete. Det är en grupp som jobbar under svåra förhållanden, flera kilometer under jord, i mörker. Ofta är samhällena knutna till gruvan. Det finns en gammal stark stolthet bland gruvarbetare.
Det fanns en rörelse för ett par år sedan som ville göra ett nytt försök att bryta ut gruvarbetarna ur IF Metall.
– Jo, men de har en annan syn än jag. De ville slå sig ur LO, bli ett fristående fack. Det tror jag inte på. Då blir det som hamnarbetarförbundet som inte har rätt att förhandla centralt. Det försvagar.
