Krönika december 2010
Hemtjänsten är vår tids barmhärtiga samariter. De kommer som apostlar och tassar med bäcken, mediciner och blöjor till de gamlas och sjukas läger. Det krävs dock ett särskilt öga för att lägga märke till dem. De tillhör världens mest ringaktade och tystlåtna armé och de känns inte vid generaler och överstar. De flesta av dem är kvinnor och de får aldrig stjärnor på sina bröst eller axlar. Ingen av dem står i givakt, men de lyder nästan alltid order.
Vem ska torka och tvätta konungen Carl XVI Gustaf och drottning Silvia i rumpan och byta blöja på dem, om de blir riktigt gamla, sjuka och hjälplösa? Förmodligen blir det inte prins Carl Philip eller prinsessan Madeleine. Skulle den nuvarande kronprinsessan ha hunnit bli drottning av Sverige innan dess, så har hon annat att göra än att sköta och ta hand om sina gamla föräldrar.
Finns det särskilda barmhärtiga samariter som tjänar det svenska kungahuset i sådana tider? Är de diskreta och ytterst lojala kvinnor inom hemtjänsten som bär förleden hov i stället för hem i sin yrkesbeteckning?
När jag hade talat i Fränninge kyrka invid Vollsjö berättade en kvinna för mig att hon arbetat fyrtioåtta år inom hemtjänsten i Höörs kommun. Nu är hon sextiosju och hjälper sin gamla mamma som är nittiotre.
Kvinnan heter Anita Larsson. Hon sade sig vara nöjd och stolt över att hon tjänat hemtjänsten nästan femtio år av sitt liv. Vad jag vet har hon inte erbjudits en medalj eller särskild utmärkelse för sitt långvariga och trogna arbete, men belöningen har varit av en annan karaktär än hög lön och guld.
Anita har inte träffat och bjudits in till den svenske konungen och drottningen. Hon jagar inte älg, fasan eller dovhjort och hon kommer aldrig att bli porträtterad i veckopress eller kvällstidningar, men hon har uträttat mer för sina medmänniskor än vad samtliga så kallade hovreportrar har gjort genom tiderna.
Människans dumhet kan inte utrotas. I dessa tider när tidningar och journalister lägger mest trycksvärta på oviktiga händelser och dagsländor bör klokheten och måttan bjuda motstånd och skriva och tala om vad som är värdefullt för mänskligheten.
När tidningar och televisionsprogram kokar över och försöker överträffa varandra i oväsentligheter och dumheter, kommer Anita Larsson med bäcken, blöjor och mediciner till de gamla och sjuka.
Anita arbetar inte inom hovtjänsten. Hon hjälper gamla och sjuka människor som aldrig satt sina fötter på ett kungligt golv. Hon bär ingen serafimerorden eller annan ädel medalj, men hon lever i mångas hjärtan och hon är drabbad av kärlek.
De barmhärtiga samariterna inom hemtjänsten söker sig inte till det falska och timliga strålkastarljuset och de tjänar inga pengar på att förtala, beljuga och skvallra om den svenska överklassen av börd. De är värdiga, tåliga och flitiga, men framför allt är de soldater i Sveriges viktigaste armé som endast har ett vapen och det är hjärtat.
Det hjärtat pumpar blod till de gamla och sjuka, men det ger inte en droppe till dumheten och den oväsentliga världen. Ingen skriver en sensationsbok om samariterna och ingen spekulerar i vad de har för sig i lönndom.
Anita Larsson och hennes systrar inom kåren byter inte ut bäcken av rostfritt stål mot ett av guld bestrött med diamanter. De nöjer sig med enkla blöjor till lågpris och ekonomiförpackning, men kärleken och tacksamheten från de gamla och sjuka gör dem till riktiga drottningar varje dag och natt året om.
