Krönika januari 2011
Att förutspå framtiden är vanskligt. Det märks inte minst när man ska skriva något för det nya året. Tom på inspiration och spåmansgåvor slår jag vid sjutiden på kvällen av datorn på förbundskontoret och beger mig till min övernattningslägenhet.
En improviserad kvällsmåltid enligt skåprensningsprincipen, denna gång bestående av kassler, ost, knäckebröd och cashewnötter, toppat med en flaska Sigtuna South Pacific Pale Ale och en vitamintablett, får åter kropp och själ i balans.
På tv går ett program om forskning kring åldrande. Har det något att säga oss? Ett gäng forskare kämpar med åldrandets gåta. Hur ska vi stoppa eländet?
Det liknar arbetarrörelsens nuvarande problem. Under 2011 ska Socialdemokraterna ta sig upp ur det politiska krondike som partiet hamnat i efter valet. Hur ska vi göra? Åt vilket håll ska vi klättra? Partiet är det genom tiderna bästa och främsta med en stolt historia. Vi har alltid stått för framtiden och framåtskridandet. Vi har alltid varit unga, men vad händer nu? Har vi blivit föråldrade? Hur ska vi stoppa eländet?
På tv fortsätter programmet. Den populära, och för hälsokostbranschen så lönsamma, teorin om antioxidanternas föryngrande effekter avfärdas som ogrundad. Det blir till att pröva något annat. Konstgjord förlängning av de små pluttarna på kromosomerna? Nja. Men det här då: dåligt protein som med tiden tar över våra celler och bryter ned dem? Tja, kanske. Finns det piller?
”Jag föreställer mig att varje cell innehåller en dynamitgubbe, men de har alla olika lång stubin. Frågan är vilken som smäller först”, säger en förmodligen spränglärd man.
Stum inför det pedagogiska bildspråket konstaterar jag att jag inte fattar någonting.
I politiken litar jag till mitt omdöme. Det brukar gå bra; jag tror jag förstår. Inför de många analyserna av socialdemokratins framtid konstaterar jag dock åter att jag inte fattar någonting. Självklarheter varvas med obegripligheter. Allt ska ändras eller inget. Debattörerna ror utan att ha satt båten i sjön. När ska vi finna melodin?
En medelålders man med hår lika grått som mitt är ute och joggar med sin farsa 80+. De har gett sig fan på att bli riktigt, riktigt gamla. Att lägga ribban på 125 år är det inte någon vits med; det är 150 som gäller, förklarar gubben självsäkert för tv-reportern.
Sonen, som har fler år på sig att forska och ägna sig åt livsförlängande åtgärder, säger stillsamt att han gärna blir 500. Han äter piller som en konkurrerande forskare tagit fram. Det kostar honom 25 000 dollar om året.
Mina tankar går till Pippi Långstrump och hennes krumelurpiller:
”Kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur.” Jag noterar att ingen rekommenderar kassler eller öl från Sigtuna.
Sedan tänker jag på greve Dracula som, efter att ha varit odöd i några hundra år, drabbades av tristess och tyckte det började bli jobbigt att stiga upp om kvällarna. Ja, att jobba nattskift blir allt jobbigare med åren; det vet jag av egen erfarenhet.
Vi i facket är som sonen, lätt grånade men vid förhållandevis god vigör. Partiet liknar gamlefar och flåsar illa. Det är lätt att känna pessimism inför detta sceneri och det kanske man för en stund kan få göra medan man vädrar ut den tomma, tillkämpade optimism som vi stundtals försökt trösta oss med i politiken. Grejen är bara att vi aldrig får ge upp.
”Om jag inte lyckas stoppa åldrandet, har jag i alla fall försökt”, säger den mest åldersnojige forskaren envist.
Vi som kämpar för att ge arbetarrörelsens politiska gren ett långt och friskt liv bör nog resonera likadant. För det är sant som en gammal skäggig spåman sade: vi har inget annat än våra bojor att förlora, men en hel värld att vinna.
