Krönika januari 2011
Nu är det nytt år med nya utmaningar. Vi står inför en avtalsrörelse och som vanligt är det nu ett trevande efter de förutsättningar under vilka löneförhandlingarna ska bedrivas. För oss som har varit med ett tag är det komplicerat. Den hyfsat långa horisont som präglat avtalsförhandlingarna sedan slutet på 90-talet försvann i samband med finanskrisen. Är den krisen över? Får vi en Euro-kris i stället? Eller har vi redan en sådan? Hur påverkar handelsspelet mellan USA och Kina?
Från att ha haft relativt god översikt under flera år vet man knappt längre vad som kommer att hända nästa månad. Även i intressemotsättningsbranschen är osäkerhet en hämsko. Därför är det alltid bra att försöka dra lärdom av vad som hänt förut. Det är tyvärr det närmaste en kristallkula vi dödliga kommer.
Industrins ekonomiska råd har belyst industrins situation i kölvattnet av finanskrisen. Som efter alla kriser kan man konstatera att återhämtning inte innebär att man återvänder till det sysselsättningsläge som rådde före krisen. Enligt deras beräkningar minskade industrisysselsättningen med 70 000 personer under krisen. Ungefär 10 000 av de jobben kommer tillbaka de närmaste åren.
Samtidigt varnas för att industriföretag nu börjar få problem med att hitta rätt kompetens vid nyrekryteringar. Det är allvarliga signaler och hotar på sikt en möjlig tillväxt. Rätt matchning är avgörande. Det finns ett stort utbud av arbetskraft men kunskaperna räcker inte. Hur gör man då?
Det finns olika politiska utgångspunkter. En aktiv arbetsmarknadspolitik har historiskt visat på goda resultat. Man kan genom rätt använda resurser vända ett problem till en konkurrensfördel. En annan utgångspunkt är att med ekonomiska drivkrafter skapa nya jobb till lägre pris.
Problemet för industrin torde vara att de arbetstillfällen som nu ligger inom räckhåll kräver högt tekniskt kunnande. Alternativet är inte att leta på en potentiell, eller rent av fiktiv, låglönemarknad utan snarare att leta kompetens på annat håll. Rimligen utanför Sveriges gränser. I den globala konkurrensen är inte längre nationsgränser samma tröskel. Risken är därför att industriproduktion förläggs utomlands. Det vore synnerligen intressant att få ta del av regeringens syn på detta dilemma.
Hittills har man konsekvent blundat för industrins specifika problem. Under finanskrisens svåraste fas stod man vid sidan av och beklagade det som skedde. I återhämtningsfasen litar man till marknadens mekanismer samtidigt som den ideologiska drivkraften är att hitta nya jobb, främst inom tjänstesektorn. Vill vi ha en industri i världsklass som kan konkurrera i en knivskarp internationell miljö så duger inte det.
Jag vill se rätt utbildning för nya jobb och kompetensutveckling för att behålla befintliga jobb. Forskning och utveckling. Bra innovationspolitik. Politiska beslut som också skulle bidra till en framtidstro på den industri som visat Sverige vägen under goda tillväxtår.
Det är viktigt för de ungdomar som nu står i begrepp att träda in på arbetsmarknaden. Lika viktigt är det för våra medlemmars möjlighet till jobb i framtiden.
Arbetsgivare och anställda inom industrin står alltså inför svåra utmaningar. Det behövs politiska beslut som svarar upp mot de utmaningarna. Ingen kan längre blunda för detta.
