LO:s medlemstapp beror på att man fortsätter förhandla fram lönerna i grupp, i stället för att satsa på individuell lönesättning. Det menar Ledarna i ett utspel i helgen.
– Horribelt att de är så okunniga, svarar IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.
Fackförbundet Ledarnas ordförande och avtalssekreterare skriver i en debattartikel i Dagens Nyheter att LO och TCO har en gammaldags syn på löneförhandlingarna. Sverige har förändrats, menar de:
”Arbetsmarknaden – från kassapersonalen på kaféet till överläkaren på kirurgen – består av välutbildade medarbetare som på alla områden i livet vill och kan göra egna val.”
En förskönad bild, menar Veli-Pekka Säikkälä. Visst har många bättre utbildning i dag än tidigare. Men en stor del av dem som jobbar betraktas fortfarande som utbytbara. Arbetslösheten minskar valmöjligheterna ytterligare.
– Alla människor är inte starka. Många skulle inte få några lönehöjningar alls om det inte fanns kollektivavtal med centrala löneökningar och lägstalöner.
– Man slänger inte direkt pengar på våra medlemmar.
Han nämner till exempel företaget Saint-Gobain i Västerbotten som Dagens Arbete skrivit om tidigare. Där tjänade en del av de anställda under 18 000 kronor i månaden, efter flera års anställning.
Ledarna menar att avtalen slår fast färdiga löneökningar, att individen inte kan påverka. Kommentar?
– Det stämmer inte. Löneökningarna inom våra områden läggs i potter som man sen förhandlar om ute på företagen. Det handlar om hur pengarna ska fördelas mellan individerna. Förhoppningen finns förstås att det går att få ut något mer än de centrala höjningarna.
– Det finns möjligheter till löneglidning i våra avtal. Vi har jobbat med det goda arbetet och lönesystem sedan 80-talet. Du kan höja din lön genom att utbilda dig i jobbet.
Hur kan medlemmarna påverka de centrala löneökningarna?
– Vi har Metallträffar runt om i landet. Avdelningarna ordnar olika aktiviteter för sina medlemmar där det går att påverka. Alla har rätt att skriva motioner.
Hur förklarar ni medlemstappet?
– Det beror framför allt på krisen. Vi tappade många medlemmar i samband med krisen.
– En del av dem har fått jobb i andra branscher. Eller kommit tillbaka som inhyrda, eller visstidsanställda. Det är svårorganiserade områden.
– Det kan vara yngre människor som jobbar på arbetsplatser i olika branscher, utan fackliga traditioner. De kanske byter jobb ofta och ser inte meningen med facket.
Säikkälä pekar också på det stora medlemstappet inom hela LO som kom i samband med regeringens politik att chockhöja avgifterna till a-kassorna 2007. Det var där raset började. Men organisationsgraden, alltså andelen industriarbetare som är med i facket, har inte ändrats. Den ligger fortfarande över 80 procent inom IF Metall.
