Krönika februari 2011
Satsa på samverkan! Pappers- och massaindustrin har en lång tradition av samverkan mellan arbetsgivare och fack. Tidvis har denna samverkan varit välutvecklad, ja rentav storartad. Jag skulle tro att den i allmänhet varit bättre än i de flesta andra branscher.
Pappers och Skogsindustrierna hade tidigt ett bra arbetsmiljöavtal. Så småningom omvandlades det till ett samverkansavtal där också andra komponenter ingick som frågor om medbestämmande, jämställdhet, kompetensutveckling och förslagsverksamhet.
Till detta skulle sedan komma ett lokalt samverkansavtal där parterna på varje fabrik själva skulle beskriva hur de konkret ville samverka. På många håll skrevs dessa lokala avtal; på andra blev det aldrig gjort.
Sedan dess har samverkan bedrivits med varierande framgång, med eller utan lokalt samverkansavtal.
Alla är nog i grunden positiva till konstruktiv samverkan. Mitt intryck är dock att den fungerar bäst i medvind. När företagen går bra satsar de på dessa ”mjuka” frågor. När det går sämre uppstår lätt störningar. När kostnader ska sparas och personalen bantas får samverkan lidande. Cheferna har inte tid eller ork att fokusera på samverkan. De anställda mister sin samverkansmotpart, blir rädda att förlora jobbet och tappar framtidstron. Det fina samverkansklimat som kunde ha fört företaget framåt smulas sönder under trycket av hårdhänta besparingar och toppstyrd organisatorisk exercis. Det är synd, för när pressen på företagen är som störst behövs samverkan som bäst. Något behöver göras åt saken.
Ett annat sätt att försämra samverkan är att välja att låta den infekteras av händelser där de inneboende och oundvikliga motsättningarna mellan fack och arbetsgivare tar sig tydliga och svårsmälta uttryck. Det kan handla om arbetsrättsliga tvister eller svåra avtalsrörelser. Ja, jag skriver ”välja att låta den infekteras”, för det är precis vad det handlar om: ett fritt val.
Tvister och konflikter är uttryck för motpartsförhållandet och kommer alltid att finnas, även om de om möjligt ska undvikas. Den som villkorar samverkan med motsättningarnas upphörande orsakar samverkans död. Det finns inget av aggression eller oresonlighet i detta konstaterande; det är en enkel redovisning av fakta. Samverkan och motsättningar måste kunna leva parallellt. Det förutsätter dock att de hålls isär.
Jag har en bild av avtalsrörelser längre tillbaka i tiden under den svenska modellens vackraste blomning. Det var före min tid som förhandlare på riksnivå, så egentligen vet jag inte, jag kanske romantiserar, men i alla fall. Med eller utan konflikter gav de ett ganska anständigt intryck.
Det var ungefär som en judomatch. Först hälsade motståndarna på varandra med vördnadsfulla bugningar och sedan började kampen.
Det kunde vara hårda tag med stridsåtgärder.
När matchen var slut och ett resultat kunde fastställas, bugade man åter och skildes åt i ömsesidigt lugn och respekt. Därmed var episoden avslutad.
Nutida avtalsrörelser, inte minst den senaste, får mig att tänka på en sämre fotbollsmatch. Långt före matchstart startar skränet från läktaren och när man kliver in på planen är det tydligt att det inte räcker spela bra fotboll; man måste också akta sig så att motståndarlagets huligansupportrar inte lyckas träffa med någon av de ölflaskor som de slänger efter en.
Man kan välja att låta samverkan störas av motsättningar eller svåra tider. Eller inte. Pappers väljer att inte låta sig störas. Vi sysslar med fackföreningsjudo; vi är stolta innehavare av det svarta bältet. När en match är slut så är den slut. Vi bugar och engagerar oss helhjärtat i det arbete som bedrivs inom SIRIUS. Konstruktiv och intelligent samverkan är livsviktig både för företagen och deras anställda och får inte schabblas bort.
Satsa på samverkan!
