Krönika april 2011
En nöjd Anders Borg slog sig återigen för bröstet och förklarade att svensk ekonomi går som tåget. Om jag inte minns fel så kallade han Sverige för en tigerekonomi, men det känns mer som att han bet sig i svansen med en sådan kommentar. Vad han inte nämnde var att arbetslösheten biter sig fast och att regeringen inte har några idéer, förutom mer skattesänkningar, att göra något åt detta faktum.
En av våra branscher som fortfarande lider av sviterna efter den ekonomiska krisen är trähusindustrin. Under den lågkonjunkturen uppvaktade vi regeringen och landshövdingarna, som var utsedda till regeringens varselsamordnare, för att få regeringen att tillfälligt stödja våra industrier. Vi ansåg det klokt att stimulera byggandet av bostäder under lågkonjunkturen. Man skulle på så sätt både minska arbetslösheten och bygga bort bostadsbristen. Sverige hade därmed kunnat slå till två flugor med tigersvansen. Näringsminister Maud Olofsson valde (som vanligt) att slå dövörat till.
Våra träindustrier är direkt beroende av bostadsproduktionen. Det råder redan bostadsbrist i mer än hälften av Sveriges kommuner. Hemlöshet och svartkontrakt är vardag i våra städer men regeringen kommer inte till skott. Det byggs för lite. Det är viktigt att alla former av bostadsbyggande kommer i gång, både hyreslägenheter och villor för att få snurr på bostadsmarknaden. Att ha tak över huvudet är en viktig och grundläggande fråga som inte kan nonchaleras på det sätt som sker nu.
Civiltryckerierna har det också fortsatt tufft. Branschen har en överkapacitet såväl inom landet som i Västeuropa och USA. Konkurser och sammanslagningar har inte varit ovanliga, och den trenden kommer att fortsätta. I takt med att konkurrensen om tryckuppdragen hårdnar utvecklar många tryckerier nya tjänster till kunderna. Allt från lagerhållning, distribution och kommunikation till webbverktyg. Detta tillsammans med branschens tekniska utveckling och rationalisering leder till att kunskapskraven på de anställda förändras.
Framtiden för förpackningsindustrin ser dock allt ljusare ut. Efter de ekonomiska krisåren med tömda lager kan de flesta av företagen skönja en ökad efterfrågan. Förpackningsindustrin är liksom många av våra andra branscher direkt beroende av konsumenternas köpkraft men också av konsumenternas ökade krav på praktiska och miljöanpassade förpackningar. Förpackningarna har många gånger fått klä skott för resursslöseriet. Jag minns exempelvis en kampanj där vi uppmanades att slänga tillbaka kartongen till tandkrämstuben i hyllan på butiken. Att vända miljöopinionen till att visa upp nyttan med förpackningar är en utmaning.
Vi kan konstatera att miljöförstöringen, i form av tonvis kastade livsmedel vars datum gått ut, motsvarar 20 procent av utsläppen av koldioxid från biltrafiken(!). Här kan svensk förpackningsindustri, genom att utveckla innovativa och praktiska lösningar, spela en viktig roll.
Jag är övertygad om att miljö- och klimatdiskussionen kan gagna företag och skapa fler jobb i våra branscher. I detta arbete är utvecklingen av kluster, satsningar på forskning och innovation viktiga faktorer. Jag träffade nyligen vd:n för det nybildade förpackningsklustret Packbridge och de är ett exempel på just detta.
Industrins utveckling är dock beroende av en fungerande näringspolitik som ger goda förutsättningar för tillväxt. Det behövs satsningar på infrastruktur och utbildning.
Forskning och utbildning bör ligga i framkant om vi ska klara konkurrensen. Eller som GS-medlemmen och tidigare ministern Sven-Erik Österberg sagt ”En modern arbetslinje kräver en utbildningslinje”.
Vi har förstått att varken bostadsministern, näringsministern eller utbildningsministern delar den meningen. I stället för en politik med ”tigerbett” föreslår regeringen fler skatte-sänkningar och bidrag till fönsterputsning. Det känns inte särskilt innovativt.
