Krönika mars 2011
Just nu är IF Metall inne i en intensiv period. Här hemma är förberedelserna inför både avtalsrörelse och kongress i full gång med allt vad det innebär. Även på internationell och europeisk nivå finns det många stora frågor att brottas med. Den senaste tiden har den så kallade jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas debatterats flitigt i tidningar, etermedier och inte minst i de sociala medierna. När jag hör hur de som placeras i Fas 3 behandlas går jag väldigt fort från de stora övergripande frågorna i förbundet och samhället i övrigt till insikten om att bakom alla siffror finns människor av kött och blod.
Det som berör mig mest är när de arbetslösa medlemmarna i Fas 3 berättar att de känner skam över sin situation. De känner sig klassade som hopplösa fall i en utsiktslös återvändsgränd.
Dessutom tvingas de som placeras i Fas 3 utföra föga utvecklande arbetsuppgifter till en närmast löjligt låg ersättning utan någon som helst hjälp att komma vidare mot en bättre situation med ett riktigt jobb, avtalsenlig lön och rättigheter som varje arbetstagare ska ha.
Det är rent ut sagt bedrövligt att människor i Sverige i dag ska behöva skämmas för att de är utan jobb. Att regeringens jobb- och utvecklingsgaranti inte fungerar är uppenbart, inte minst med tanke på att antalet personer i Fas 3 ökar lavinartat. Arbetsförmedlingens egen prognos spår att antalet placeringar i Fas 3 kommer att uppgå till 48 000 personer hösten 2013. Bara bland IF Metalls arbetslösa medlemmar går cirka 250 personer i månaden in i Fas 3.
Insatserna för de arbetslösa i jobb- och utvecklingsgarantins första två faser är uppenbarligen fullständigt otillräckliga för att de ska kunna komma tillbaka in på arbetsmarknaden. Det som ofta behövs för att gå från arbetslöshet till jobb är en utbildning, men den typen av insatser lyser med sin frånvaro i dagens arbetsmarknadspolitik.
Det finns också betydligt bättre alternativ till Fas 3 som innebär meningsfull sysselsättning med avtalsenlig lön.
Inget av detta verkar dock få den borgerliga regeringen att öppna ögonen. Eller är det kanske i själva verket så att det är så här borgarna vill ha det? Att den som har haft oturen att förlora sitt jobb och inte hittar något nytt inom 450 dagar ska ses som någon sorts andra klassens människa?
Till skillnad från den borgerliga regeringen ser IF Metall de arbetslösa som en värdefull tillgång, som med rätt stöd och framför allt utbildningsinsatser, har alla möjligheter att komma tillbaka till arbetsmarknaden.
Som ett led i det tänket ligger förbundet nu i startgroparna med ett projekt som ska bygga vidare på arbetet med kompetensbanker som vi sett exempel på i Trollhättan och Stockholm.
IF Metall vill, tillsammans med Arbetsförmedlingen, bli en seriös aktör på arbetsmarknaden i hela Sverige. Målet är att fler av IF Metalls medlemmar ska kunna komma tillbaka till riktiga jobb.
Jag ser fram emot att följa projektet och att kunna berätta mer om det framöver.
