Krönika mars 2011
I begynnelsen har det mänskliga fostret ingen talan inför livet. Då vilar mannens och kvinnans gener i barnets möjligheter. Ingen flicka eller pojke har bett om att få komma till världen.
Det är både kusligt och underbart att inga mänskliga val kan vara ogjorda när de väl är lagda till handlingarna. Små och till synes harmlösa beslut kan gälla valet av ett par skor inför en fest eller en viss maträtt till middagen, men i de stora och avgörande ögonblicken ställs individen inför olika alternativ som kan få dramatiska och till och med livsviktiga konsekvenser. Det gäller äktenskap, kvinnans graviditet, studier, yrkesval och mycket annat.
”Tager du denna Inger Margareta till din äkta maka?” ”Ja, svarade jag”. Inför prästen i en sådan akt måste eller bör mannen svara jakande. Annars blir det inget äktenskap. I den borgerliga vigseln sker inte löftena inför Gud Fader.
Inom det socialdemokratiska partiet i Sverige har det nästan blivit till en oskriven lag att presumtiva kandidater till posten som partiordförande svarar nekande till varje fråga som berör viljan att bli ledare i partiet. Det är synnerligen märkligt.
Göran Persson fick nämnda fråga av journalister många gånger efter det att Ingvar Carlsson hade avgått och vid samtliga tillfällen svarade han nekande. Senare tänjde han detta svar och vred det till ett jakande. Om man vill, kan man tolka det beteendet som oärlighet och ett dåligt drag hos en person som skulle leda den tidens största parti i Sverige.
Är det fult, förmätet eller otaktiskt av en kandidat att öppet deklarera glädje och stolthet över att ha blivit tillfrågad? Är det än mer suspekt av en politiker att frankt säga sig vara villig att bli ledare?
Margot Wallström vill inte bli ledare för det socialdemokratiska partiet. Detsamma gäller för Pär Nuder och Thomas Bodström. Däremot har inte Sven-Erik Österberg öppet deklarerat sin hållning i frågan.
Jag tänker att denna ovilja hos så gott som alla presumtiva och faktiska kandidater till ledarskapet inom partiet är ett syskon till den allmänna svenska mentaliteten att inte våga slita loss sitt jag från ett allmänt ”man”. Om någon sticker ut från massan, så måste denna eller denne tuktas och tämjas. Det tycks vara farligt att ta ansvar och att vilja gå i fronten, leda och vara den främsta.
Godsherren Göran Persson som en gång i tiden påstod att den människa som står i skuld inte är fri, har nu flera miljoner kronor i skuld till banken. Han vill ha en partiledare inom socialdemokratin som bland annat har ett alldagligt utseende. Således får inte hon eller han anses vara stilig eller vacker i ansiktet.
Jag trodde först att patron Persson skämtade, men han har tydligen uttalat sig så. Säg aldrig ja i begynnelsen, var inte framfusig, inte offensiv eller villig till att leda. Så lyder mantrat inom Per Albin Hanssons, Tage Erlanders, Olof Palmes, Ingvar Carlssons och Mona Sahlins parti.
Skulle detta socialdemokratiska beteende överföras till idrottens och näringslivets värld, skulle det te sig inte bara komiskt utan direkt menligt. Ingen säger sig vilja vara kapten för laget och ingen vill vara verkställande direktör eller styrelseordförande.
I stället för detta vankelmod och ofta oärliga beteende borde det socialdemokratiska partiet bejaka och jubla över varje kandidat som säger sig vara villig att bli ledare och att ta det största ansvaret. Bort med den falska blygsamheten och fram för de ärliga och kraftfulla politikerna och medmänniskorna.
