Krönika april 2011
Vissa saker verkar med tiden falla på plats. Kaoset inom det socialdemokratiska partiet såg ett tag ut som om det aldrig skulle ta slut. Sprickfärdiga av otålighet klättrade debattörer, med eller utan anknytning till partiet, upp på närmsta köksstol för att högljutt basunera ut sina åsikter om vem som skulle bli partiledare och varför. Tonläget blev alltmer irriterat; kända politiska profiler började anklaga varandra för stalinism. Då plötsligt lyckas partiets valberedning hosta ur sig sitt förslag till ny partiledare och partisekreterare: Håkan Juholt och Carin Jämtin. En eftertänksam stämning spred sig inom och kring partiet och även de mest mentalt nednötta tyckarna lade till slut sina åsikter om Juholts mustasch på hyllan för att i stället fundera över vad han kan tänkas stå för i politiken.
Jag känner inte Juholt men gillar det jag sett hittills: en socialdemokrat med vänsterprofil som är inställd på samverkan med fackföreningsrörelsen. Man kan tycka att samverkan med facket borde vara en självklarhet för en socialdemokrat, men så verkar det märkligt nog inte vara. Vissa partiföreträdare har i förvirring talat om facket som en kvarnsten runt halsen. Det är en konstig tanke! Fackets och partiets gemensamma historia visar på nyttan med ett samarbete. Därmed inte sagt att det duger att hänvisa till gamla framgångar. Nej, tvärtom gäller det att forma en facklig politisk samverkan som är bra för våra medlemmar nu och i framtiden.
Ett exempel på samarbetsområde är försvaret av den svenska modellen, det vill säga att fackförbund och arbetsgivarorganisationer i förhandlingar kommer överens om löner och andra villkor i arbetslivet och reglerar dessa i kollektivavtal. Nästan alla säger att detta är ett system man vill fortsätta med. Om man tittar närmare kan man se att vissa i själva verket mycket väl kan tänka sig att tafsa på den svenska modellen.
Finansminister Anders Borg kunde inte låta bli att ha synpunkter på minimilönerna. De är för höga tyckte Borg.
Inom EU filas det på system för ekonomisk stabilitet, system som skulle innebära statliga ingrepp i lönebildningen.
I Wisconsin, USA, har nyligen tagits politiska beslut om drastiska försämringar av de offentliganställdas löner och förmåner. Inte nog med det; rätten att bedriva facklig verksamhet och teckna kollektivavtal inskränks också.
Dessa försämringar kommer förstås inte i längden att stanna inom någon begränsad sektor av arbetsmarknaden; steg för steg kommer de att sprida sig överallt. Det är nog svårt att helt gardera sig emot att politiker, i synnerhet i tider av ekonomiska problem, blandar sig i lönebildning och annat som de bör hålla tassarna borta ifrån. Det närmaste en garanti man kan komma är antagligen ett regeringsparti som i kraft av sin historia, sin ideologi och sin vardagliga praktiska verksamhet står facket nära.
Jag vill inte påstå att Socialdemokraterna skulle vara fläckfria vad det gäller politisk inblandning i lönebildningen. Det så kallade Rehnbergavtalet 1991–92 var en otrevlig avvikelse från de normala principerna. Sveriges ekonomi befann sig då i en mycket svår situation som på något sätt måste lösas och det är tveksamt om arbetsmarknadens parter själva hade lyckats reda ut situationen. Att de beska piller, temporära inskränkningar av den svenska modellen, som det här handlade om alls kunde sväljas av facket berodde till stor del på att det var en socialdemokratisk regering som satt vid makten. Det gick trots allt att känna en trygghet i att regeringspartiet i grunden var fackföreningsvänligt och att de obehagliga åtgärderna bara var tillfälliga. Mot slutet av 1990-talet skulle fack och arbetsgivarorganisationer, i och med tillkomsten av Industriavtalet hitta den rätta melodin för lönebildningen.
Facket och Socialdemokraterna har mycket att göra tillsammans i spelet om framtiden. Vi ska skydda den svenska modellen och uträtta mycket annat. Då är det kanske inte så dumt att en av de viktigaste rollerna spelas av en vänstersosse med mustasch.
